Att sörja är ju en naturlig del av livet. Så står det skrivet.Så är det bara.Så har det alltid varit.

Fast när man drabbas av sorg så känns det minst av allt naturligt...fast det många gånger är livets gång,man föds,man lever,man dör..och man borde på något sätt alltid vara förberedd på att livet tar oväntade vändningar...

När ett ungt par bildar familj,så är en naturlig fortsättning att dom skaffar barn tillsammans...Det vet man,det väntar man på...Hela livet ligger framför dom och det sista man tänker på är att någon av dom ska bli allvarligt sjuk,dö eller bryta upp och lämna den familjen.

När en människa som stått en så nära en stor del av livet,när den personen bara försvinner alldeles för tidigt,...dör hastigt eller hamnar i en sjukdom som känns som den är död, En sjukdom som tex alzheimer då är man inte beredd alls såklart,man borde kanske vara det,man borde kunnat se tecken på att något var "fel"...man står bara chockad och hjälplös och ser det ske...och inget kan man göra...absolut ingenting.

Likadant när man förlorat något viktigt i sitt liv, eller när man råkar ut för något som förändrar livet på ett genomgripande sätt...kan vara vadsom helst,en förälskelse,en kontakt med en släkting,en närstående..det finns inga mätstickor på hur sorgen ska vara då...finns inga regler om hur mycket man ska sörja och gråta i en sån situation...eller om man ska gråta alls..Har vi inte alla en hemlighet långt in i hjärtat som bara vi vet om?

Något vi aldrig skulle dela med någon annan,hur nära vi än är varandra?

Jag är säker på att alla har det,och den sorgen,dom tårarna ,dom vet ingen någonting om.

Det måste få ta sin tid att sörja,så säger alla..,och det tar verkligen tid att sörja,frågan är om man någonsin slutar sörja?

Och allt det där om att det är så viktigt att man verkligen tillåter sig att sörja och vara ledsen...tom få vara riktigt jävla förbannad...det är åxå så oerhört viktigt såklart.

Många håller nog tillbak sin sorg..gråter tyst långt under täcket på kvällen,gråter när man är ensam..jag gör det...är säker på att andra åxå gör det...

Andra behöver bara tänka på personen för att börja gråta,se ett foto,eller höra en låt på radion för att alla känslor ska komma fram,sorg,saknad,ilska...

Det finns inga rätt eller fel på hur man ska sörja..det är ofta andra människor som ser sörjande personer och drar sina slutsatser bara av att se hur den sörjande beter sig..."Är personen tillräckligt knäckt?" "Sörjer hon verkligen,hon ser ju så glad ut"...dom kan omöjligt veta såklart,men så reagerar människor,så är vi skapta.Så har det väl alltid varit.

Sorg är inte bara det känslor och tankar man som har när man har förlorat någon,sorgen är åxå så oerhört privat...vi sörjer alla på olika sätt..

Det säger ju sig självt,eftersom vi alla har olika relationer och olika minnen som vi förknippar med den personen...

Och livet förändras,var beredd på det..på ett ögonblick slås man till backen.

Jag vet det så säkert.

Jag kan känna sorg för så mycket...sorg över att mina barns far inte finns kvar hos oss,sorgen över att jag aldrig fick se Mikael bli vuxen och bilda familj,sorg över att jag inte alltid finns till för alla runt omking mig... 

Sorgen över att jag inte har kvar min mamma tex.

Min riktiga mamma..jodå hon finns,hon lever och andas,hon äter och sover...men ändå så är hon för mig en helt främmande kvinna...Jodå,hon ser ut som mamma,men det är inte mamma..

Från att varit en sån aktiv kvinna på alla möjliga sätt,alla resor hon gjort,alla tusentals handarbeten hon gjort,hon som alltid var så noga med sitt utseende,sin klädsel..Till nu,fångad av en vidrig sjukdom,en sjukdom som stulit så mycket av mamma.

Min mamma är nu den kvinnan som är inlåst dygnet runt...hon som finns i sitt eget lilla rum,ett rum som hon nog inte vet tillhör henne,hon känner kanske någon liten trygghet..hon har sina personliga saker,sina minnen upphägda på väggarna...men vet hon egentligen vad det är för något?

Mamma hon har barn..hon har 6 stycken...som hon inte vet om...hon har barnbarn som hon inte vet existerar...och hon vet inte att hennes älskade Seppo är borta för alltid..

Det är så obeskrivlint sorgligt,så djävulskt hemskt..

Det finns så mycket som jag nu skulle vilja prata med min mamma om...fråga saker som jag funderat och fortfarnde funderar på,få svar på frågorna...förklaringar på händelser som jag funderar på så mycket som jag verligen skulle behöva prata om,reda ut...det är så frustrerande att veta att jag ALDRIG kan få det...mamma vet inte ens om att jag finns...sist jag träffade henne så trodde hon att JAG var hennes mamma..

De flesta av oss har starka band till personer och saker omkring oss.

Mina barn har alltid förtur i vad än det gäller i livet,skulle jag behöva kapa av mig handen bara för att det på något sätt skulle hjälpa något av mina barn i någon situation så skulle jag inte tveka en sekund,skulle jag behöva mista min syn för att något av barnen skulle vara garanterad lycka i sitt liv så skulle jag inte tveka en enda sekund...

Jag vet egentligen inte vad för slags mamma jag är?...vill naturligtvis tro att jag är den bästa mamman i hela världen,och jag får naturligtvis uppskattning och kärleksförklaringar av mina barn på flera olika sätt...men är jag en tillräckligt bra mamma?

Är jag en bra farmor/mormor?...vad gör mig till en bra syster?...ibland kan jag tänka att man är "tvungen" att älska mig?...just för att jag är mor,farmor,mormor,syster...

Fast jag vet att det inte är så..jag känner mig helt och fullt älskad av dom i min närhet...Men ändå..

Men drar man sig för att säga sanningen eller sin åsikt om en närstående person?

Är man rädd för att ge kritik till en närstående?...Jag tror man är det,istället för att säga vad man egentligen tycker..så håller man tyst för "husfridens" skull..

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att förälder/barn relationen bryts...vem i hela världen skulle överleva något sådant??

Men att sörja då? Kan det verkligen hjälpa oss att förstå vad som hänt,vad det är som händer här och nu?

Sorgen ger ju såklart utlopp för våra tankar och för känslor...och det är bra.

Men hjälper det till att bearbeta en förlust eller förändring,vilken som helst, så att de smärtsamma känslorna och minnena undan för undan tar mindre plats?

Jag är inte så säker på det....