Är så inihelvete trött på myndigheter,och då särskilt AF!!!

Har sagt tidigare och är helt övertygad om att AF i sin nuvarande form inte kommer att finnas kvar länge till,dom har spelat ut sin roll totalt!!

I dag känns det mest som om dom övervakar folk,ser till att man följer deras förbannade handlingplaner!!

Känns som om dom kan behandla en hursomhelst när man är arbetssökande/arbetslös!

Jag önskar jag hade möjlighet att bara strunta att vara anmäld som arbetssökande och klara mig utan dom!

Men nu funkar det inte så i verkliga livet...det spelar ingen roll hur man vrider och vänder på saker,det biter alltid en i arslet till slut.

Det som retar mig mest är att jag är så illa tvungen att åka in till Fagersta på måndag och anmäla mig som arbetsökande igen,min handläggare på AF har avanmält mig för att jag inte inkommit med nån handling i tid...att jag jobbade det datumet det skiter dom blanka fan i!

Det känns bara som man inte får någon hjälp av AF...det känns mer som dom utöver sin makt över arbetslösa...och dom kan styra och ställa med mitt liv hur dom vill!

Man kanske ska bli kriminell? Börja sno koppartak från kyrkor tex? 

Det enda jag önskar mig är att få jobba och stämpla dom dagar jag inte jobbar,varför ska det vara så jävla svårt??

För jobbar det gör jag,jag säger aldrig nej när jag blir erbjuden pass på min nuvarande arbetsplats...att inte det räknas som något gott i AF.s bok det begriper jag inte!

Jag vill ju jobba!!

Det finns dom som inte vill det,som hellre går hemma och stämplar och är nöjda med det...men jag vill verkligen jobba,kan jobba tills jag faller död ner bara jag slipper ha AF flåsande i arslet hela tiden!!

Så det är bara att ge sig iväg till Fagersta på måndag och stå med mössan i hand,bocka och känna sig så jävla förnedrad!!

Kanske ska börja kika lite på om jag kan ta tidig pension??

Det vore något,tänk att kunna ha möjlighet att gå vid tex 55 år? Nej men i det här landet funkar det inte så,man ska jobba ihjäl sig,helst falla död ner på sin arbetsplats...då spar man mest med pengar åt samhället!!!

Skönt att spy ut lite galla ibland...men det hjälper ju inte ett jävla dugg!

Ge mig ett jobb nu! Jag kan t.o.m jobba tills jag blir 85 år om det är det som krävs!!!

Tack och hej rutten leverpastej!!!

Livet är verkligen en underbar resa och glädjeämnerna överväger som tur är det som man knappt vill tänka på kan hända...men ändå..ibland så kan allt förändras på en endaste minut.

I lördags klev jag upp före kråkorna,dvs halv sex...började jobba halv åtta.

En lugn och en fin morgon.

På väg till jobbet gick jag och smålog och tänkte att idag är den dagen Moa och Aris lilla flicka ska komma till världen. Moa hade fått tid denna lördag för att komma in till förlossningen eftersom hennes vatten gått någon dag tidigare och hennes värkarbeta gått ner.

Satt i kassan när jag fick en helt otrolig akut oro i kroppen,och jag bad min kollega Eleonor komma och ta över kassan så jag kunde gå ut och röka.

Precis när jag står där så kommer Moa,Ari och Sofie i bilen.

Parkerar slarvigt och jag ser hur Sofie hoppar ut och kommer gåendes mot mig.

Min första tanke var att något akut hade hänt Moa,och jag går mot henne...jag ser hur hennes ansikte förvrids och hur hon börjar att gråta och säger"Mamma bli inte rädd nu,men Anders har fått en hjärtinfarkt"

Allt bara stannar upp,mina ben bär mig knappt och jag blir så fruktansvärt rädd och känner samtidigt att jag behöver kräkas.Jag går in igen och talar om till Eleonor vad som hänt.

M,A och S fortsätter mot Västerås och förlossningen. 

Jag ringer upp Nina direkt som berättar om att Anders har opererats efter en hjärtinfarkt och mår under omständigheterna bra.

Hon berättar vad som hänt,hon berättar hur hon fick göra hjärt-lung räddning på Anders.

Jag uppfattar inte allt hon säger,det känns som min kropp,mina sinnen bara stängs av och det enda jag hör är att Anders ligger på uppvak,och att allt ser bra ut nu.

Jag känner en sån enorm tacksamhet mot Nina,hon visste precis vad hon skulle göra när Anders tappade medvetandet..hon som är en av de coolaste människor jag känner, kämpade allt hon bara förmådde med att få liv i sin man..min son.

Jag blir alldeles varm i kroppen och fast det är en förbjuden tanke så tänker jag naturligtvis...vad hade hänt om inte Nina hört att Anders började låta på det sätt som han gjorde?Att hon förstod att reagera omedelbart?

Vad hade hänt om hon inte vetat om hur hon skulle göra för att igång Anders andning?

Hon räddade honom tillbaks till livet med sin kunskap och det finns absolut inget sätt någonsin för mig att tacka henne tillräckligt. Jag är bara så enormt tacksam att Nina fanns där,just då.

.

Mina kollegor säger åt mig att gå hem,och jag inser själv att jag absolut inte kan sitta i kassan på COOP.

Jag kräks när jag kommer innanför min dörr och det första jag gör är att väcka Joel och tala om vad som hänt hans bror.

Joel är helt förkrossad och han går inte att lugnas...jag förstår hans oro,och han nämner hela tiden sin pappa,och om vad som hände honom.

Han skakar i hela kroppen och säger att han inte kan sluta oroas förrän han pratat med sin bror.

Jag förstår honom. Och jag försöker visa mig stark och inte orolig,men det är svårt att slappna av fast jag nu vet att Anders är i den bästa vård han kan vara.

Med Anders fortfarande sövd och under uppsikt så sker en annan stor dramatik åt rakt motsatt håll från Örebro.

Moa,Ari och Sofie är i Västerås på förlossningen.

Moas värkar vill inte ta fart riktigt,dom är få och inte alls tillräckligt starka för att sätta igång värkarbetet.

När värkarna ändå gör sig påminda så går Wilmas hjärtljud ner från 146 till så lågt som 80-45 slag i minuten.

Förlossningsläkaren överväger kejsarsnitt och jag bara önskar att det ska ske så fort som möjligt.

Min oro för Moa går inte att beskriva,och jag bara gråter över allting och kan inte fokusera på någonting.

Ändå känner jag att jag kan vara något sånär lugn,hon är ju i den bästa vården,under total uppsikt och hon har Ari och Sofie vid sin sida. Sofie uppdaterar mig hela tiden med sms och samtal.

Det blir till slut ett akut snitt,Wilma föds 14,50 och allt ser bara bra ut både för Moa och deras nyfödda dotter.

Jag pratar med Moa och jag är så otroligt glad och lycklig av att höra hennes röst,höra hur lycklig hon är över att äntligen få hålla lilla Wilma i sin famn.

På kvällen ringer Anders,jag får äntligen prata med honom.

Han säger att han mår så mycket bättre...mycket bättre än vad han gjorde innan hjärtinfarkten.

Lyckan och glädjen jag känner då är så svår att beskriva,det går inte ens att sätta ord på det. 

Så slutet gott..allting gott.

Den dramatik,den oro,den rädslan,den känslan av maktlöshet som denna lördag förde med sig önskar jag att inger mor eller far någonsin ska behöva uppleva.

Jag hade kunnat göra exakt vad som helst för att skona mitt äldsta och mitt yngsta barn ifrån allt traumatiskt som drabbade dom och deras närmaste.

All värme och kärlek som jag fick ta emot från mina syskon, kollegor och vänner,alla telefonsamtal som gjordes denna lördag. Vet inte hur jag hade klarat mig utan er.

Då,mitt i stormens öga,när det kändes som hela världen rämnade,då fanns alla där som jag älskar,slöt upp och höll om mig med sin värme,sina tröstande ord..den enorma kärleken kommer att stanna kvar länge i mitt sinne och den fyller mig fortfarande med sån värme.

Ni vet vilka ni är.

                     Wilma Maria Sofie  

Landet som icke är

I landet som icke är 

där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk 
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor 
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. 
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar 
och alltid skall älska. 

Dagen svalnar ...

Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min
lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min
skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina skära, skära drömmar.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa 
Och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

 Edith Södergran

Hoppsan!

Redan tisdag...begriper inte hur veckorna kan gå så jäkla fort?

Hade som något slags mål att jag skulle putsa fönster denna vecka,iofs så är dom inte särskilt smutsiga men det hör liksom till att till våren putsa dom och hänga upp helt nya gardiner.

Jag har kikat på hissgardiner som jag vill ha i köket,min lillasyster har precis hängt upp såna i sitt kök,och det blev så fint.

Dyra som fasen är dom att köpa,iaf dom jag vill ha...men det kan ju inte vara så svårt att sy egna?

Dessutom kan man ju då få dom exakt som man vill och i den färg man vill.

Funderar på några ljusa...benvita eller någon ljus lattefärg...och eventuellt något tryck på dom.

Skulle vara coolt att trycka helt personliga bilder och text på dom,eller man skulle t.o.m kunna skriva något kul klokord med textilfärg....ja,ja...time will tell.

Men som det ser ut nu så läggs fönsterputsningen på is,ska jobba i veckan och då läggs all min energi på det.

På lördag ska jag iväg och kolla in och samtidigt ska vi inreda den lokalen,det är styrelsen i Hyresgästföreningen som införskaffat en lokal mitt i byn och den håller precis på att färdigställas,lokalen har målats om och vi ska dekorera den med blommor,tavlor osv..

Jag har fått förtroendet att väljas in som sekreterare i den föreningen och jag tycker det ska bli så spännande!

Ser fram emot att på något sätt kunna påverka trivseln för oss hyresgäster med min röst,så att b.l.a Släntvägen blir ett så attraktivt bostadsområde som möjligt att bo på,för det förtjänar det att bli.

Tillsammans i styrelsen och med alla hyresgäster kan vi göra så mycket,och det som känns exra kul är att jag har möjlighet att påverka det på något sätt.

På torsdag åker vi,jag,Alexandra,Carina och Katja till Västerås.

Dom andra ska shoppa loss,och jag ska på ett viktigt möte. Ser fram mot det!

I helgen ska jag jobba,och det är mycket välkommet för mig.

Jag hoppas det blir mer jobb framöver för jag trivs verkligen att sitta i kassan,och det är så roligt att höra kunder tala om att dom har saknat mig. Sånt värmer.

Moa mitt hjärta går och väntar på att förlossningen ska sätta igång,hon var beräknad den 15:de,men än har inte den lilla prinsessan haft lust att göra entrè i världen.

Förstår hur jobbigt det måste vara att gå och vänta,alla som tjatar och undrar om inte bebisen är på väg,vet ju själv hur påfrestande det kan vara.

Folk menar ju inget illa,men jag kan förstå att Moa tröttnar på alla frågor.

Under hela Moas graviditet så har ett datum för flickans födelse dykt upp i min skalle,nämligen den 21 mars.

Jag hoppas verkligen för Moas skull att det blir i morgon,måste vara så jobbigt för henne att gå och bara vänta och vänta.

Ibland finns absolut ingen inspiration till att blogga,det kommer och går i vågor....nu ett tag har det varit en väldig bloggtorka från min sida,men jag känner ingen tryck att skriva varje dag,och det är väl så det ska vara,man skriver när man har tid,lust och ork.

Min syster Monika däremot är kanonduktig på att blogga varje dag,och jag läser med nöje hennes blogg.

Igår blev jag kär,helt tokkär...såg en annons på en säljsida.

En underbart vacker siameshona var till salu.

Ska maila hon som äger katten och höra mig för lite. 

Tror Yla och Sally skulle älska att ha en katt som kompis...eller en syster blir det ju isf.

Har en lätt allergi mot katter, men det finns ju medicin i värsta fall. När vi var upp till Pajala så märkte jag inte så mycket av allergin fast min bror har två kattdamer som yrde omkring där.

Nej nu till alla vardagens trevligheter..vika tvätt,plocka och damma lite och ikväll kör jag veckostädningen så är jag av med den.

"Nemesis är straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi.
Hon är en hämnande rättvisegudinna, och straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna.
Nemesis är hård men rättvis, och ser till alla tings mått.
Nemesis var enligt Hesiodos dotter till Okeanos (Världshavet) och Nyx (Natten).
Hennes främsta tempel fanns i Rhamnous, norr om Marathon, där hon dyrkades på liknande sätt som Artemis och Afrodite.
Nemesis åkte i en vagn dragen av gripar; lejon med örnhuvuden.
Enligt en myt var det Nemesis och inte Leda som födde ägget som innehöll den sköna Helena. //Wikipedia"

En del ämnen passar man sig kanske extra noga för att beröra...som tex döden.

Mest troligt är väl för att den är så fruktansvärt otäck,så oberäknelig.

Den kan slå till en helt vanlig tisdag tex...

Min bror och jag ringer och pratar med varandra flera gånger i veckan.

Det är alltid lika intressant och spännande att prata och ventilera olika ämnen

Det kan vara politik...sport...TV-program...barnen...egentligen vad som helst.

Härom dagen pratade vi om döden...inget upplyftande ämne kanske men ändå något som man behöver pratar om då och då..
Till sättet är jag och min bror väldigt lika,vi har ungefär samma tankar om det mesta. 

När jag var ca 30-35 år så hade jag till och från perioder av dödsångest...

Tänkte mycket på hur det skulle bli om jag plötsligt dog...
Mest bekymmrad var jag över barnen...funderande på hur dom skulle klara sig utan mig,hur deras liv skulle påverkas av det.
Att jag inte skulle få se dom växa upp och bli vuxna...inte se eventuella barnbarn...osv...

Idag har jag nog blivit lite mer kompis med döden..har insett att den inte går att undvika...
Idag är mitt tänk mycket mer annorlunda...

Jag är tacksam för att jag hänger kvar...tacksam över att jag inte är sjuk...

Jag är otroligt tacksam att mina barn är såna fina människor och att dom har en partner vid sin sida...

Alla underbara barnbarn som jag har förmånen att vara farmor och mormor till,det fyller mig med sådan kärlek.

Livet är så bräckligt och jag kan nog utan att överdriva säga att jag är tacksam för alla dagar jag får hänga med.
Så idag skrämmer inte döden mig särskilt mycket...jag fattar såklart att livet måste ha sin gång,och tänker så goda tankar som möjligt...
Tänker att om jag får vara kvar här på jorden i 20-25 år till så är jag mer än nöjd med det...

Kan jag dessutom slippa bli sjuk så är jag mycket,mycket nöjd med det...
Under tiden så försöker jag vara en så god människa som möjligt till dom jag älskar och har i min närhet.

Något som däremot retar mig,det är att jag tex inte får vara med och se hur världen ser ut om 50 eller 100 år...

Har det blivit en bättre värld?...
Har mina barn,barnbarn och barnbarnsbarn en värld att leva i som är så mycket bättre än den vi lever i nu?
Det hoppas jag verkligen!

Jo,så nog inser jag ju att livet inte varar för evigt när jag passerat 50...det är ju ändå halvvägs till 100   

Med detta sagt så vill jag med det starkaste informera att jag inte tänker dö dag...och inte i morgon heller för den delen  

Lägger in en bild där den gode Jan Stenmark så bra beskriver döden

Jag fattar inte vart denna vecka tagit vägen...för visst var det nyss söndag??...Ibland går tiden så jäkla fort,det är bara att försöka hänga med så gott det går!

Datumet för när Moa & Ari ska få sin lilla dotter närmar sig...enligt alla tabeller och uträkningar så ska den lilla anlända den 15 mars...

En massa vilda gissningar om vilket datum hon föds finns som alltid...Moa själv trodde den 8 mars,igår alltså...men icke..

Jag gissar och tror att lilla flickan blir kvar till den 21:a mars...

Men vilket datum hon än väljer att komma på så är hon så välkommen till världen!

I onsdags var vi,Katja,Johan,Simon,Sandra och jag till Rekryteringsmässan i Västerås...mässan höll til inne på Bombardier Arena.

Det var hur mycket folk som helst!

Och företagen som presenterade sig var 150 stycken.

Vi gled omkring och kikade,lyssnade,tog broschyrer och man blev verkligen fullproppad med information hela tiden.

Dom företag jag kikade och lyssnade särskild noga på var bland annat Försvarsmakten...dom sökte bland annat personal till ledningsregementet...jag kikade även på vad Kriminalvården hade för behov,och där fanns tex tjänster som frivårdsinspektör...Pajala söker folk till gruvan som öppnas snart..i huvudsak maskinförare och andra medarbetare i gruvan,men även administrativa jobb,och det är väl dom jobben jag i första hand är intresserad av...

Sen fick jag ju lära mig ett och annat bara genom att stå och tjuvlyssna på när representanter från olika fötetag och yrkesskolor presenterade sina företag och sina kurser...Är man 50+ så är det inte försent att studera,så det kändes ju lovande...men sen är jag av naturen lite bekväm,jag vill ju helst om jag kan välja att studera,arbeta så nära mitt hem som möjligt...I Fagersta,som bara ligger 2,5 mil hemifrån finns tex  Sandberg & Söner,dom sökte CNC-Operatör,jag har alltid trott att det det företaget var någon form av skyddad verkstad,men så var det ju inte...Och via Lernia kan man tex gå en 40-veckors kurs och utbilda sig till CNC-operatör.

Det skulle vara helt otroligt om man kunde få ett jobb på hemmaplan...eller åtminstone slippa pendla allt för långt...Fagersta-Norberg-Kolsva-Köping...någonstans där vore perfekt.

Har iaf en tjänst som jag hoppas mycket på...en tjänst här i byn,annonsen har ännu inte kommit ut,men eftersom jag ringer runt till företag och Kommunen med jämna mellanrum så fick jag reda på att dom söker en tjänst som jag alltid önskat att jag fick jobba med,vet att jag skulle vara perfekt på den tjänsten!

Så nu blir det till att vässa till mitt CV riktigt ordentligt och bara vänta på att annonsen läggs ut!

Sen fanns det massor av jobb man kunde söka i tex Norge...ja om jag varit 25 år yngre hade jag nog inte tvekat en sekund...lönerna där är helt otroliga jämfört med hemma i Sverige,och skulle man så skulle man kunna jobba ett halvår där och tjäna lika mycket som man gör på ett år här hemma!

Vi stannade i ca 2 timmar där,och jag var tvungen pga min tinnitus att hela tiden gå ut och vila öronen,för det var ett surr utan dess like! Sen en annan sak som retade mig otroligt mycket,det var att folk var jävligt hänsynslösa och trängdes och knuffades...och inte en enda bad om ursäkt...sånt stör mig så ini bomben!

Min väska var iaf full av broschyrer,ansökningar som jag ännu inte gått igenom..får sätta mig i lugn och ro och gå igenom allt någon dag...

På det stora hela var det en intressant dag,och jag hoppas att det kan leda till någon slags anställning,eller att jag hittar någon spännande utbildning..

Återigen,jag förbannar mig själv att jag inte har ett körkort...livet och möjligheterna till att få ett jobb skulle vara så mycket enklare då..

Fredag idag...för min söta systers skull så hoppas jag att det med posten idag dimper ner en film i min brevlåda som jag beställt...Meningen var att vi skulle ha en filmkväll igår...och Katja valde filmen...det var bara det att den inte fanns att hyra,så jag beställde den på Webhallen...så nu håller jag tummarna för att den kommer idag...filmen som vi ska se är denna: 

Have a nice day alla!