Kära elev i avgångsklassen: Använd solkräm
Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm
De långsiktiga vinsterna med solkräm har påvisats av forskare, medan
resten av mina råd inte står på stadigare grund än mina egna snåriga
erfarenheter. Jag ska dig mina råd nu.

Njut av styrkan och skönheten att vara ung. Nej förresten, du kommer ändå
inte att förstå ungdomens styrka och skönhet förrän den avtar.
Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och
minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som
låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika
tjock som du tror.

Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.
De verkliga bekymren i livet kommer trolgen vara sådan du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag.

Gör en sak varje sak som skrämmer dig. Sjung.
Var inte vårdslös med andra människors känslor. Tolerera inte nån som är
vårdslös med dina. Använd tandtråd. Slösa inte tid på avundsjuka. Ibland
ligger du före ibland efter.
Loppet är långt och egentligen tävlar du bara med dig själv.
Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
Om du lyckas, tala om för mig hur du bar dig åt.
Behåll gamla kärleksbrev, släng gamla kontobesked. Stretcha!
Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv. De
intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22 vad de skulle
göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet
det fortfarande inte.
Få i dig mycket kalk. Var snäll mot dina knän. Du kommer att sakna dom när dom
är sönder.

Kanske blir du gift, kanske inte
Kanske får du barn, kanske inte
Kanske skiljer du dig när
du är 40, kanske dansar du fågeldansen när du
fyller 75
Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket, men var inte
heller för kritisk.
Hälften av dina val är tillfälligheter. Alla andras också.

Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den,
eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin
kommer att äga. Dansa. även om du bara kan göra det i vardagsrummet. Läs
instruktionerna, även om du inte följer dom.
Läs inga skönhetstidningar. De kommer bara få dig att känna dig ful.

Lär känna dina föräldrar. Du vet aldrig när de är borta för alltid.
Var snäll mot dina syskon. Dom är den bästa länken till det förflutna och
troligen dom du kan lita på mest i framtiden.
Lär dig att vänner kommer och går men kom ihåg att hålla fast vid dom bästa.
Arbeta hårt på att monska avstånden både geogarfiskt och i huvudet, för ju
äldre du blir, desto mer behöver du dem som kände dig när du var ung.
Bo nån gång i en storstad, men flytta innan du blir hård.
Bo nån gång vid havet, men flytta innan du blir för mjuk. Res
Acceptera vissa ofrånkomliga sanningar: priser kommer att gå upp. Politiker
kommer att luras. även du kommer att bli gammal.
Och då kommer du att fantisera om att när du var ung, då var priserna
rimliga, plitikerna storsinta och barn respekterade de äldre.
Respektera de äldre Räkna inte med att någon annan ska försörja dig. Kanske kommer du att ha
sparpengar, kanske gifter du dig rikt, men du vet aldrig när det ena eller
andra tar slut.
Greja inte för mycket med ditt hår, för då kommer du att se ut som 85 vid
40.
Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom.
Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det
gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och
återanvända det för mer än det är värt.
Men tro mig vad det gäller solkrämen

Jag måste säga att jag aldrig någonsin upphör att förvånas av sådana människor som är helt utan empati,alltså totalt känslokalla vad gäller andra människors problem...hur man kan vara så som människa övergår mitt förstånd!?!...

Visst,man kan vara självisk,det kan även jag vad gäller vissa saker,men då rör sig om skitsaker,döda ting,tex att jag gömmer mitt godis,bara för att ingen annan ska få smaka,eller att jag på en REA tex kan sticka ut mina vassa armbågar för att hinna före ner i fyndlådan ...men inte när det kommer till människors känslor,viljan att hjälpa någon som behöver min hjälp,att bara hjälpa till när någon går igenom något jobbigt,behöver hjälp med något ärende,eller bara står helt lamslagen av sorg eller förtvivlan och behöver tröst...om inte förr,är det inte då man som vänner ställer upp på varandra? 

Jag sitter inte inne med hela sanningen,jag är inte heller Guds bästa barn.

Men om något dyker upp vid min dörr,något akutläge,där mina barn,syskon, vänner eller arbetskamrat behöver min hjälp på ett eller annat sätt...nog hjälper man väl till om man kan?!...

Men så är nu inte fallet...det finns människor i vår värld..sådana som alltid kliver över lik,som dunkar sig för bröstet och alltid står först i ledet...som anser just sina åsikter som de korrekta och allenarådande....och som aldrig i helvete skulle lyfta ett finger för att hjälpa en medmänniska!

Jag kan vara en idiot,verkligen en idiot vissa gånger...och man kan inte vara överens om allt alltid.

Men hur skulle det vara med lite mer empati,lite mer omsorg över andra människor..lite självrannsakan och lite självinsikt?

Det är kallt i Sverige idag...

Drömmar har man ju alltid,både stora och små..detta är iallafall några saker som jag gärna skulle vilja hinna med att göra innan jag lämnar denna värld : )

1. Vandra hela Kungsleden.

2. Klara av 5 dagars tystnadsmeditation.

3. Tågluffa ensam genom hela Europa.

4. Rida på en kamel.

5. Sova på ett slott i Skottland.

6. Hoppa fallskärm.

7. Vandra i Paris.

8. Dansa med vargar...eller åtminstone besöka vargarna på Kolmården.

9. Ge ut en diktsamling.

10. Sova i ett tält mitt ute i skogen helt ensam en natt och spana på stjärnor.

I dag är det ett år sedan du lämnade oss..Tittar på fotot jag har i bokhyllan och har än i dag inte riktigt förstått att du är helt borta,jo hjärnan säger det..allt omkring säger det..men det är fortfarande så svårt att begripa att du är helt borta...

Jag kommer aldrig någosin att glömma den dagen för ett år sedan,allt du sa till mig den dagen,allt som hände sen,hur vi alla satt här hemma hos mig och var helt chockade,ingen förstod någonting...

Den hemska dagen spelas upp framför mina ögon och allt är så otroligt tydligt,din röst,på vilket sätt du sa saker den dagen,hur lugn du var fast du normalt hade varit hur nervös som helst...

Och jag önskar det vore en film!

Önskar att jag kunde spola tillbaks till dagen före,önskar jag kunde pausa filmen för evigt så du fanns kvar här hos oss!

Det gör så ont i mitt hjärta att se och höra våra barn sakna dig så otroligt mycket...det känns bara så orättvist!

Du missar och har missat så mycket på detta år!

En ny liten familjemedlem har gjort entrè...Lilla Ronja...henne fick du aldrig träffa. Åh jag vet att du hade varit helt betagen av henne,hon är så lik sin mamma på så många sätt och ni hade haft så otroligt roligt ihop,det vet jag.

Albin,din bästa kompis,ni som var dom goaste vännerna i hela världen...han pratar inte om dig längre,han gjorde det så mycket i början...frågade efter dig,undrade varför du aldrig kom och hälsade på...ryckte till och log med hela ansiktet när han hörde eller såg en vit Saab...men han har slutat med det...när vi visar honom bilder på dig,så vet han att det är hans Morfar,han känner igen dig och vet att nyckelbandet som Sofie har är ditt..när vi går ner och hälsar på dig där du vilar,då säger Albin att Morfar sover,vi pekar på himlen och säger att Morfar vinkar till honom..jag undrar om Albin tänker varför du alltid sover när vi hälsar på dig,varför du aldrig är vaken mer...klart han gör...det gör ju vi också!

Dina pojkar,våra söner..vet att du ser att det går bra för dom,Anders är på sågen,bland dina arbetskamrater,han kommer nära dig på det viset,och han är så duktig säger alla dina arbetskamrater när jag träffar dom ute på byn!

Joel hade det så svårt och var så förkrossad när du försvann,han grät inte på länge,det var hans sätt att hantera sorgen,hans försvar att inte acceptera att du var borta...nu kan vi sitta jag och han och prata om dig vid köksbordet,komma ihåg alla tokiga,roliga saker du gjorde,och saker vi gjorde tillsammans och skratta åt det...men oftas slutar det med att skratten fastnar i halsen och vi gråter och kramar om varandra...

Dina flickor,våra döttrar ...Sofie var den som tog på sig det mesta av allt det tunga som var tvunget att göras när du försvann,alla andra av ungarna var såklart med och delaktiga,det var så rörande och gjorde samtidigt så ont att se hur alla våra ungar var överens,och hur dom tillsammans bestämde hur det skulle vara på din begravning tex....Sofie var nog den som drev på alla andra lite mer,fixade,ringde samtal,hur hon orkade med allt,med lilla Skrudiee i magen,det tänker jag ofta på..men det var hennes sätt att orka en bit på vägen.

Hon är en sådan kärleksfull och hängiven mamma, och hon och Dennis är så fina och bra för varandra.

Lilla Moa,våran Fjutterull..våran lillflicka...hon fyllde år två dagar efter du gick bort..

Hemskt att säga,men det var den absolut värsta födelsedagen för oss alla såklart...vi grejade,firade henne på det sätt vi orkade,men det kändes så hemskt...du hade sagt att du naturligtvis skulle komma och vara med på hennes födelsedag.

Du sa ofta att du inte tyckte så mycket om tårta,men det gjorde du..det vet jag.

Hon är förlovad nu våran lilla flicka,hon går skola och är så duktig på alla vis och jag är så stolt över henne,det skulle du åxå vara, vet jag.

Bara på detta år har hon blivit så vuxen.

Det gör så ont att se hennes sorg och saknad,se hennes ledsna ögon,när hon pratar om dig.

Dom älskar dig så mycket ska du veta!

Och jag då?...jag kan fortfarande bli så jävla arg på dig!...bara lämna oss...ena stunden kommer du inhoppandes en kväll i mitt kök,helt panikslagen för att du har en fästing på benet och vill att jag ska ta bort den...

Nästa gång ligger du helt kall och stilla på en bår och vaknar inte!!

Ilskan försvinner mer och mer,men jag är fortfarande arg...jag vet,man kan väl inte vara arg på någon som är död,men jag är det!...

Du missar så mycket i livet,och det fanns så mycket kvar för dig här!...

Men mest av allt saknar jag dig,saknar dig så jäkla mycket!

Många trodde att vi fortfarande var ett par eftersom vi umgicks så mycket...

Vi var inget par i den meningen...men vi var de goaste vänner ändå,vi gjorde så mycket tillsammans,vi hade så mycket fint tillsammans,våra barn.våra vackra barnbarn,alla jular vi firade ihop,alla födelsedagar,alla högtider..

Det jag sa till dig när vi kom för att säga hejdå dagen efter i Köping,när det bara var du och jag i det rummet...det jag sa till dig när jag höll din hand,det jag så gärna ville att du skulle få höra,fast du redan visste det,eftersom vi pratat om det så mycket,allt det fina som vi haft genom alla åren,och allt det som vi rett ut och kommit över..,lova att du sparar det i ditt hjärta...för det gör jag,varje dag.