att vi träffades den gången för snart 37 år sedan,att det blev just du och jag som fick alla dom fantastiska fyra barnen tillsammans...

Och jag saknar dig så mycket!

Ibland får jag en sån panikkänsla när jag börjar tänka på dig,kan vara något du sa,eller hur du lät när du skrattade riktigt gott,hur man kunde höra på ditt skratt att något var riktigt roligt..då började du hicka mitt i skrattet...

Hela tiden vet jag att du aldrig kommer tillbak,att du är helt borta!

Det är så hemskt att tänka på det,jag vill inte tänka på det,men samtidigt vill jag ju tänka på dig,åt alla minnen...och det gör så jävla ont!

Jag kan aldrig glömma den dagen du gick bort,hur du först ringde mig och sa att du var på väg ner till läkarstationen för du hade ont,det högg i bröstet sa du...jag sa att det var bra att du åkte ner och kollade upp det,att du inte skulle vara orolig,du ringde mig igen och frågade om inte jag kunde komma ner till läkarstationen och vara där med dig...det var inte så att du lät rädd eller orolig,du bara frågade om jag kunde komma ner...jag sa att jag inte klätt på mig,att jag inte kunde komma för jag hade inte duschat,vi pratade lite till och jag bad att du skulle ringa så fort du hade varit inne hos doktorn...du ringde efter ett tag och sa att läkaren beslutat att du skulle skickas vidare till Köping...du åkte hem till dig,ringde mig igen,och fortfarande var du inte orolig,jag frågade om du hade ont,men du sa att du inte hade ont alls då..du sa att du tyckte det var bra att dom skulle kolla upp allt i Köping...jag bad dig ringa när du varit hos läkaren i Köping...och du lovande göra det.... 

Jag la mig på soffan,tänkte på hur bra det var att du nu satt i en taxi,på väg in till Köping...

Katja skickade ett sms,bad mig komma ner till henne på en gång...min första tanke var att hon höll på att föda barn,hon var högravid just då...jag åkte ner med hissen,tänkte på att jag kanske måste agera barnmorska...hon möter mig i sin hall och säger. "Kicki,jag tror Henry är död"... jag fattade ingenting,förstod inte varför hon sa så..bilden blev helt fel...jag blev så illamående och ville bara kräkas...hon fick mig till slut att ringa upp Köping...jag frågade efter Henry,sa att han kommit in dit för en undersökning,en remiss...sköterskan var så lugn,hon frågade om hon kunde få återkoma om någon minut bara...visst tänkte jag,hon ska bara ta fram alla papper och sen ringer hon mig igen..jag sa till Katja att det var inte som hon sagt,att du var död...sköterskan skulle ju ringa igen...bara någon minut senare ringer telefonen...en doktor presenterade sig...sa det jag absolut inte ville höra...att du var död,borta...

Jag förstod ingenting! Jag hade bara för någon timme pratat med dig.

Du var ju på väg till Köping för att de där skulle kolla så att det inte var något med ditt hjärta! Du kunde väl inte vara död då!

Inget kan lindra smärtan,saknaden och sorgen och det går inte en dag utan att jag undrar vad du tänkte den sista stunden i ditt liv..Var du rädd? Hade du ont? Var du vid medvetande eller somnade du bara in ? Hade jag kunnat rädda dig om jag följt med dig i taxin? Varför följde jag inte bara med? Du var ensam i taxin när du dog.

Livet känns mycket tommare och tystare nu när jag inte kan lyfta på luren och ringa dig och säga hej,prata om barnen,barnbarnen,bara prata bort en stund...du kommer inte över och dricker kaffe och snålläser mitt Aftonblad...vi åker inte iväg ut med din bil och bara åker omkring och pratar om allt möjligt...

Jag har inte kommit så lång att jag kan känna lycka och tacksamhet än,det dröjer säkert ett tag till...men jag är säker på att jag kommer att göra det framöver...alla våra minnen tillsammans finns bevarade i mitt hjärta för all framtid...och fast vi inte var ett par som levde tillsammans som man och kvinna,så var vi nog ändå ett par på något sätt,vi var ett par som blivit goda vänner,vi delade tots allt 26 år som man och hustu,den tiden kan man inte bara radera bort..vi hade som alla andra par våra lyckliga stunder,men även våra svåra,tråkiga stunder...jag är så glad,och jag vet att du åxå tyckte samma sak..att det var så skönt att vi kunde lägga allt tråkigt bakom oss och fokusera oss på nu i stället.

Vi har fyra vackra barn tillsammans,vi har barnbarn..vi umgicks som goda vänner,lagade helgmiddagar tillsammans,firade jul,födelsedagar och andra högtider tillsammans...vi åkte på semester tillsammans upp till Pajala..

Jag önskar jag kunde vrida tillbaks tiden...jag önskar att jag hade följt med dig i taxin...det är vad jag önskar att jag hade gjort...jag ångrar mig så!

Sov gott H

Åh vad tiden går fort,detta foto är taget för snart ett år sedan...

Albin har lånat mamma Sofies röda jympa dojor..och han är så glad över att han kan gå själv : )

Hon är det sötaste som finns : )...och att se henne försvara,vakta och ta hand om sin älskade groda är helt underbart...Grodan är sliten,det fattas ett ben,och gummit är sladdrigt...men Yla älskar den...har tänkt på att jag måste köpa en till likadan groda...för vad händer den dagen grodan är helt slut?...hon kommer att bryta ihop,och det vill jag ju inte att hon ska göra..

Albin,Mamma Sofie och jag på väg till affären.

Abbe ÄLSKAR när man gör rally med pulkan,han tjuter av skratt : )

Varje morgon går jag ut en kort sväng med Yla det absolut första jag gör.

Nej där  ljög jag lite,jag laddar kaffebryggaren först!

Oftast har jag bara min fula "fästingklänning" på mig under kappan.

Vi går ut på vår baksidan och upp i skogsbrynet en bit och hon gör sina  behov.

Alltid samma procedur och samma resultat..två kisspölar och ca 3 cm bajskorv. Denna morgon också.

I morse måste jag varit ovanligt lat och tog inte på mig mina lurviga sköna stövlar som vanligt,nää då..jag tjyvlånade Joels gympadojor i storlek 46..ett ödestiget beslut skulle det visa sig.

Jag såg väl minsann att det dinglade långa snören från skorna,men som sagt var...jag var redan så lat och jag tänkte nog bara att om jag går sakta och försiktigt så går detta bra...så inte snörade jag om dom inte...utan jag  lade in snörena i skaftet bara.

Efter att vi båda spanat lite hit och dit en stund,kollat in grannanas gardiner,nosat på några kissfläckar...alltså jag kollade på grannarnas gardiner och Yla nosade på kissfläckarna.

Efter några minuter så gick vi då äntligen  i värmen igen.

Framför mig såg jag bara mitt nu färdigbryggda kaffe som bara väntade på mig..

Yla gick in i lägenheten först, jag tätt efter.

Jag smällde igen dörren och i samma ögonblick ramlade jag framåt som en stor jävla viftande,panikslagen grindval!

SMACSH!!!

Jag satt fast i ytterdörren för skosnörena hade ramlat ut och klämts fast i dörren.

Jag hann precis vrida huvudet annars hade jag krossat hela ansiktet mot min gröna stol i hallen.

Snacka om att vakna upp ordentligt!

Kaffet smakade iaf underbart : )