Med stor tacksamhet vill jag minnas den tid som var vår tid.

36 år har vi känt varandra.

Vi var båda så unga,så förälskade och med hela livet framför oss.

Småbarnsåren..som vi kämpat tillsammans,alla stunder med barnen som betytt så mycket..så mycket glädje och ibland även sorg..

Vårat avslut,beslutet att inte åldras tillsamman...inte bli vi två i nöd och lust.

Det var åren då vi förbannade varandra,hatade och svek.

När sedan vi förstod att vi fortfarande har ett liv tillsammans,inte som man och hustru..utan som,farfar,farmor & morfar & mormor... som gamla vänner som firar jul..födelsedagar tillsammans med barnen.Allt för barnen.

Det visade sig bli en vänskap som jag uppskattade så mycket.

Jag vet att du tyckte likadant.

Visst har vi även som ogifta haft våra duster,men inget som inte vi löst tillsammans.

Banden till våra fina 4 barn och alla vackra barnbarn,har gjort att vi efter vi skilt oss kommit närmare varandra,blivit de goaste vänner.

Så är du då bara borta..försvinner för att aldrig komma tillbaka..du som funnits i mitt liv under så många år.

Det kommer bli så tomt utan dig,och jag saknar dig redan så mycket!

Varför?