Jag har inga som helst ljuva minnen av min konfirmation.
Helst av allt hade jag velat slippa detta hycklande,onödiga jippo!

Tanken på att klä sig i en vit kåpa med en ful vit nejlika i kragen och kritvita skor kändes så jävla fel!
Och sen då..stå där i kyrkan och svara på prästens frågor om Gud och Jesus och allt möjligt...Det var inte något som lockade direkt.

Dom fördömande blickarna i ryggen av släkt och vänner på dom stackars konfirmander(japp,jag var en av dom!) som svarade fel på prästens frågor i kyrkan.

Huva! "Den ungdomen var ju redan förtappat och fast i djävulens klor!" Flera av oss kunde inte svara på prästens frågor(som han iofs hade varit hygglig att förbereda oss på) om allt det vi var TVUNGA att lära oss när vi läste till konfirmationen. Men nervositeten över att svara fel gjorde naturligtvis att man svarade helt käpprätt åt helvete!

I den åldern(14 var jag då)..då är det så mycket annat som tar plats i livet,och allt det här med Gud,synd,skam och evigt äktenskap var ju inte det man gick omkring och tänkte på då man var 14 år!
Nej då var det killar,mellanöl,platåskor,smink,och utsvänga gabardinbyxor som stod högst på listan.

Snacket som vi konfirmander hade om anledningen till att vi konfirmerade oss var i 80% av fallen dom hägrande dyra presenterna.
Resten av oss 20% var mer eller mindre tvingade.
Medan prästen på kvällarna föreläste om synd,skam och äktenskap...."Hedra din moder och fader så att det må gå dig väl i livet".osv,osv....då satt de flesta och tänkte på alla vackra guldkors,guldklockor(jag fick ett kors i silver : )) man skulle få!

Jag tyckte hela tiden att det var under min värdighet att tro på något som jag absolut aldrig skulle kunna tro på!Men vad hjälpte det?
Min "fampo"(Som var väldigt religös) förklarade med pekfinger och myndig stämma:" Alla andra i den här släkten har konfimerat sig,då kan ju DU inte vara den första som låter bli och drar vanära och skam över oss alla"

Och det var det sista jag ville,att göra "Fampo" ledsen.Jag älskade ju henne så mycket!(...jag saknar dig fortfarande fast du varit borta så länge)

Jag har bara luddiga minnen av den konfirmationen! Prästens babbel,frågorna som jag inte kunde svara på,den asfula vita kåpan som jag bar,mamma,Seppo och syskonens uppvakning vid kyrktrappan....

Det enda jag så starkt kommer ihåg,det var prästens högtravande stämma, min fula frisyr,Catta och Monikas asfula blommiga klänningar....Men åxå att det var dom vuxnas rätt att bestämma över mig...sen att man som plåster på såren fick ett silverkors och en klocka...det var liksom ingen tröst...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Idag klockan nio ringde kyrklockorna för pappa i Pajala. En stor tröst är att veta att han kommit fram till himlen och att Micke mötte honom där.  Jag är inte alls religös på något sätt,men jag har ändå en lite naiv föreställning om himlen,oc...

Det har verkligen varit en tuff och jobbigt början på detta år för min familj.   Dennis min svärson som föll ihop på sitt arbete,Anders som fick en hjärtinfarkt,Lilla Wilma som kom till världen med stor dramatik för att sen bara några veckor sena...

    Där borta vid pilenhar jag lagt min farDär vilar han tryggtpå den plats han badDär brisen från havetger honom fläktDär hamnar vi alla till sluti min släkt   Uppe vid husetfinns tårarna kvarSom vi har samlatjag och min farMärkta av sorg...

....och det handlar om att stå för dom val man gör. Hela livet består av olika val. Varje dag nya val. Ska jag äta falukorv eller köttbullar till middag? Ska jag klippa mig eller låta håret växa? Ska jag säga vad jag tycker eller hålla käften...

Man prioriterar verkligen olika här i livet,det har jag blivit så medveten om på sistone.   Det som för mig och de flesta andra är viktigt i livet,det kan någon annan tyckas kvitta fullständigt. Nej det är ju återigen inte så att det jag säger,...