Finns det något vidrigare än att vara förkyld?!(Klart det det finns..men intä just NU...och intä för määäj : ))

Snor långt upp i hjärnan..snor i håret...snor i ögonen,snor som droppar ner på fötterna!

Halsen värker,det känns som att jag svalt småspik blandat med klorin,febrig och frossa ...äter alvedon som en hysterisk pillerknarkare.....men vad hjälper det??!

Gnäll,gnäll,gnäll.....känner mig som värsta Bitterfittan i dag!

Något finns det väl som som är/var bra idag?
Ja,flera saker...mina flickor kramade om mig och tyckte synd om mig för att jag var sjuk. Dom var och handlade Vicks Blå och Aftonbladet till mig...jag ska göra BLÖTA ikväll..Yla låg bredvid mig och pussades...fick en trevlig överaskning på posten...pappa ringde...hittade ett par örhängen som jag glömt bort...

Nu drar jag och Joshå,s flicka ut i skogen på en liten tur : )
F-k the snorig nose och att det svider i bröstet och bränner i halsen!!

Och till er två avkommor....jag älskar er! : )

Jag har inga som helst ljuva minnen av min konfirmation.
Helst av allt hade jag velat slippa detta hycklande,onödiga jippo!

Tanken på att klä sig i en vit kåpa med en ful vit nejlika i kragen och kritvita skor kändes så jävla fel!
Och sen då..stå där i kyrkan och svara på prästens frågor om Gud och Jesus och allt möjligt...Det var inte något som lockade direkt.

Dom fördömande blickarna i ryggen av släkt och vänner på dom stackars konfirmander(japp,jag var en av dom!) som svarade fel på prästens frågor i kyrkan.

Huva! "Den ungdomen var ju redan förtappat och fast i djävulens klor!" Flera av oss kunde inte svara på prästens frågor(som han iofs hade varit hygglig att förbereda oss på) om allt det vi var TVUNGA att lära oss när vi läste till konfirmationen. Men nervositeten över att svara fel gjorde naturligtvis att man svarade helt käpprätt åt helvete!

I den åldern(14 var jag då)..då är det så mycket annat som tar plats i livet,och allt det här med Gud,synd,skam och evigt äktenskap var ju inte det man gick omkring och tänkte på då man var 14 år!
Nej då var det killar,mellanöl,platåskor,smink,och utsvänga gabardinbyxor som stod högst på listan.

Snacket som vi konfirmander hade om anledningen till att vi konfirmerade oss var i 80% av fallen dom hägrande dyra presenterna.
Resten av oss 20% var mer eller mindre tvingade.
Medan prästen på kvällarna föreläste om synd,skam och äktenskap...."Hedra din moder och fader så att det må gå dig väl i livet".osv,osv....då satt de flesta och tänkte på alla vackra guldkors,guldklockor(jag fick ett kors i silver : )) man skulle få!

Jag tyckte hela tiden att det var under min värdighet att tro på något som jag absolut aldrig skulle kunna tro på!Men vad hjälpte det?
Min "fampo"(Som var väldigt religös) förklarade med pekfinger och myndig stämma:" Alla andra i den här släkten har konfimerat sig,då kan ju DU inte vara den första som låter bli och drar vanära och skam över oss alla"

Och det var det sista jag ville,att göra "Fampo" ledsen.Jag älskade ju henne så mycket!(...jag saknar dig fortfarande fast du varit borta så länge)

Jag har bara luddiga minnen av den konfirmationen! Prästens babbel,frågorna som jag inte kunde svara på,den asfula vita kåpan som jag bar,mamma,Seppo och syskonens uppvakning vid kyrktrappan....

Det enda jag så starkt kommer ihåg,det var prästens högtravande stämma, min fula frisyr,Catta och Monikas asfula blommiga klänningar....Men åxå att det var dom vuxnas rätt att bestämma över mig...sen att man som plåster på såren fick ett silverkors och en klocka...det var liksom ingen tröst...