Jag anser mig ha en väldigt,väldigt hög smärtgräns...nää, jag gnäller inte i onödan,jag är den som tiger och lider och har ont i stället.

Men jag måste bara få tala om hur inihelvetes ont det gjorde att få två skruvar nedborrade i käkbenet!!

Ok,det gjorde inte så ont under tiden han grejade,han lade bedövning så tom känseln i ögonbrynen försvann!

Han skar upp tandköttet,borrade två hål,ett på 10 mm och ett på 15 mm,rakt ner i käkbenet,sen skruvade han dit skruvarna med en skitsöt liten skruvdragare och avslutade med att sy ihop allt.

Så långt allt bra,jag kände inte ett skit,bara dreglade och höll mun.

På väg hem lite senare(jag var bara tvungen att glida in på IKEA en sväng innan vi åkte hemåt) så var jag tvungen att be A stanna i Surahammar så jag kunde ta ut mina värktabletter på Apoteket som jag fått utskrivet av tandläkaren,gud vad skönt att snart slippa värk tänkte jag...PYTTSAN!!!

Sån jäkla värk och sånt dunkande i käken så jag blev alldeles tårögd av smärta!

Och jag tål mycket det ska gudarna veta!

Samtidigt är ju detta något jag gör frivilligt, så jag ska inte gnälla, jag brukar som sagt var inte göra det...men nu var jag bara tvungen!

Till slut...mina älsklingar,mina arvingar,mina kära barn..som en stor vacker lotusblomma omslöt ni mig med era uppmuntrande ord,er empati och kärlek.

I bland är det faktiskt skönt att få sån varm uppmärksamhet,att någon tycker synd om en.

Det värmer så gott i hjärtat och känns som plåster på såren att få se och höra hur mycket ni verkligen bryr er om och älskar er gamla mor : )