...som jag skrivit för mig själv - och där mitt ansvar är att njuta av min egen roll.

Det har varit en orolig och tuff inledning på våren för vår familj.

Mycket dramatik,och mycket ängslan och oro. Mycket rädsla.

Ibland är det precis som om tråkiga,jobbiga händelserna bara avlöser varandra och man känner sig bara så maktlös.

Jag anser mig själv otroligt stark och stabil i mitt psyke,försöker i det längsta behålla mitt lugn.

Mycket för att inte oroa de som drabbas i min närhet...men ibland så tar paniken och oron över och jag kan inte göra så mycket mer än att försöka dölja det så gott det går,just för att inte skapa större oro bland mina nära.

Jag har gjort ett medvetet val i mitt liv just nu,jag har valt att leva ensam...känner att jag varken har lusten eller engagemanget att satsa på en tvåsamhet. Inte för tillfället ska jag väl tillägga.

Men såna här gånger,när allt bara känns jobbigt och tungt,då skulle det vara så skönt att kunna dela det med någon.

Många frågar mig om inte jag ska skaffa mig en karl,omtänksamt och rart säkert...men det är ju inget man skaffar,och att jaga någon partner är inte min stil. Inte heller att söka kärleken via kontaktannonser på nätet tex.

Är för mycket romantiker för det...jag tror att OM jag träffar någon,någon som fångar mitt intresse och tvärtom...så sker det tvärs över frysdisken på Konsum.

Jag är så otroligt tacksam för så mycket i mitt liv.

Jag har människor omkring mig som älskar mig för den jag är.

Mina barn visar hela tiden hur mycket dom älskar och bryr sig om sin mamma.

Jag har sex underbart fina barnbarn och jag älskar dom så otroligt mycket!

Jag har syskon som jag är så tacksam och stolt över,syskon som för mig är en livslång kärlek.

Just nu vill jag bara ha sinnesro i mitt liv. 

Men så är ju livet uppbyggt,man ska aldrig ta det för givet...man ska nog vara väldigt ödmjuk inför livet...och ju äldre jag blir,ju mer begriper jag det.

Så fånga dagen!