....och det handlar om att stå för dom val man gör.

Hela livet består av olika val. Varje dag nya val.

Ska jag äta falukorv eller köttbullar till middag?

Ska jag klippa mig eller låta håret växa?

Ska jag säga vad jag tycker eller hålla käften?

Varje dag jag vaknar så är det nya val jag gör,och dom val jag gör är mina val.

Det är ingen som kan lägga ord i min mun, och jag kan inte skylla på någon annan att det blev köttbullar istället för korv.

Det är en enkel matematik,och så fungerar livet. Så fungerar livet för mig i alla fall.

Gudarna ska veta att jag har gjort väldigt många dåliga val i mitt liv,sånt jag ångrar idag!

Då handlar det om viktiga val,inte vad jag jag ska ha till middag,utan val där människor och människors känslor är inblandade.

Visst,jag har sårat människor,jag har trampat folk på tårna,och jag har sett till att göra mig osams med människor. 

Jag är absolut ingen duvunge,långt ifrån.

Och jag har även valt att avsluta relationer,relationer som jag haft under lång,lång tid, för jag har märkt att jag äts upp inifrån och att den person inte tillför något i mitt liv. Återigen,mitt val.

Vad jag däremot inte gjort,det är att jag medvetet gått in för att såra någon,lagt mig på lur och utstuderat gått inför att såra någon med ord och handling.

Men dom gånger jag gjort fel val,för det har jag gjort och det gör jag även idag, så har jag såklart inte varit nöjd med mina val,och jag har både gråtit och förbannat mig själv för det.

Att då göra om och göra rätt fast man som jag har en jävligt envis och stolt, det tar emot,men jag har då verkligen fått krypa till korset,verkligen sett till att jag fått skämmas och att jag uppriktigt och ärligt bett om ursäkt till den det berör.

Har jag däremot blivit anklagad för något som inte stämmer,eller helt åt helvete blivit orättvist behandlad,då finns inte från min sina någon pardon alls,så funkar jag.

Det tillhör vanligt hyfs,mänsklig empati att kunna be om ursäkt om man handlat fel.

För känslan av att man sårat någon man håller av eller någon man älskar är den värsta känslan man kan ha just när det gäller relationer människor emellan,människor som står en nära.

Det är något jag vet och det jag får bekräftad av mina nära varje dag i någon slags form,det är att jag är älskad och den känslan,den vetskapen går inte att ersätta.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med detta inlägg?

Att jag är helt ofelbar?

Att jag gör någon slags"Slå-mig-för-bröstet-och-talar-om-gud-vad-bra-jag-är"?

Nej,vad jag vill få sagt är att jag är så otroligt tacksam och lycklig över att jag har människor i min närhet som varje dag ser till att göra mig till en bättre människa.

Det är absolut inte bara min egen förtjänst,det är mina barn,mina barnbarn,mina föräldrar,mina syskon som ser till att göra det.