Här tar vår resa mot akuten i Köping sin början,klockan är ca 23.45

 Om man inte visste bättre så skulle man kunna tro att vi är på väg på en kryssning eller säsongsfinal på bilbingo...en sak som är så bra med mina ungar är att det ska mycket till innan dom tappar modet,det beundrar jag dom så mycket för...ju svartare och jävligare allt är...ju mer försöker vi se det från en ljusare,lite mer humoristisk sida...och oftast skrattar vi halvt ihjäl oss

 "Whoa! We're going To Ibiza"

 Vi hade valt skodon väldigt noga och omsorgsfullt...mina svarta skrikdojjor visade sig komma väl till pass där någonstans vid fyra tiden på morgonen när jag likt en busig tonåring drog skon i golvet utav bara helvete,ljudet lät som om det kom från en 100-årig valross i stor knipa..Allt detta gjorde jag för att påkalla vår existens,för ett tag kändes det som om dom bara glömt bort att det låg en liten trött,gravid 23-åring på rum 8 och väntade på doktor Baltazhar...

 Förnödenheter packade inför avfärden...med facit i hand så borde jag nog klämt ner resterna från middagen,makaroner & köttfärssås...för fy fasen vad hungriga vi var där mitt i natten...Hade någon kommit och frågat: "Öj,vill ni ha lite stekt bäver med potatis och lingon?"...Ja,det hade jag gärna tagit då..idag och för all framtid så känns stekt bäver inte direkt lockande...Hunger kan verkligen göra en vansinnig!

 Ordentlig vätskekontroll innan sjuktaxin dyker upp...Både jag och Moa kunde senare konstatera att taxichauffören dels : var onykter,med största sannolikhet hade mockfjärdsrevolvern gömd i bagageluckan...dessutom var han från Sala och hade precis innan han hämtade upp oss nästan kört ihjäl Bambis mamma...

Finns inget värre än att sitta i två timmar och stirra på en dörr som aldrig öppnas,tro mig...

 Klockan blev 01,00 och ingen farbror Doktor i sikte...

 Däremot dök Manfred upp och stack Moa i armen och tömde henne på några liter blod...i sin skräck och för att Moa inte gillar stick i armen så försökte hon lätta upp stämingen med några lustiga kommentarer om blod,stick i armen...Men Manfred drog inte en sekund på sin fjuniga läpp..

Klockan blev 04,00 och Doktor Hyde var fortfarande osynlig...

Ja vad gör man när man bara väntar och väntar? Och om man nu får välja mellan att läsa en Amelia från 2009(som jag redan läst)...eller att slumra en stund...ja för mig var inte valet särskilt svårt

 Detta är en kvinna som är på väg att tappa tålamodet....

  Nämen vafan...finns det en säng kan man väl lika gärna använda den..

 Vart vi är på väg i detta ögonblick är oviktigt...men så mycket kan jag säga...vare sig man är tre eller tjugotre år så kan man tjata hål på sin mammas öron..

  "Sjuktaxi,var god dröj"..Moa ringde hemtransport 04,20....sjuktaxin kom 05,45..Ja det är väl en jävla tur att man har ett inbyggt norrländskt lugn och att man dessutom har en dotter som hindrar sin mamma från att ringa upp sjuktransportmänniskan och fråga vad i helvete dom håller på med...särskilt när dom lovade att ett bil skulle dyka upp 05,10...

 Vem är sugen på godis halv fem på morgonen??..Ge mig limpa med tjocka falukorvsskivor!

  Ut från handikapptoaletten klev Moa..."Identifiera dig!" skrek jag...som man kan se på bilden så är Moa inte ett dugg road...jag däremot pissade nästan ner mig av skratt...tänk att jag kan vara så jävla rolig den tiden på morgonen!

 Hon mjuknade upp efter ett tag...vi pratade om många saker där på nattkröken jag och min Moa...Många fina sorgliga saker..

 Så satt vi då där i mellanfoajen på akuten.,som två idioter,stirrade på varandra med rödsprängda ögon,i ..på hårda mattor...och väntade och väntade och väntade på att få komma hem till våra varma sängar....

Som tur var visade sig att Moa var frisk,inget farligt...inget att oroa sig för...och det var det bästa beskedet vi kunde få...  

Bloggtiteln är en del ur gruppen Kent`s texter