Min yngsta dotter Moa. Moa är en person som är så ini hjärteroten god.

Hon är en sån bra extramamma till Max.

Hon pluggar och står i.

I år fyller hon 23 år.

Jag har bett hennes Ari om att han ska göra en ärbar kvinna av min yngsta dotter,kanske det sker just detta år  

Jag är ca två år på bilden,vi bor då i Skinnskatteberg.

Det är Mamma,pappa,Monika och jag.

Vi bor på Solgårdsvägen i ett parhus,grannar med oss är Farbror Östen och hans familj. 

Pappa jobbar på dåvarande ASSI.

Har ett minne...och det är stora runda mormor i sitt blommiga förkläde som sitter på en stol framför spisen i sitt kök och gräddar våfflor.

...ingen överraskning kanske : ) Yla Maria Hannele Ejderlöf,en helt underbart söt varelse som jag älskar och uppskattar så mycket! Hon finns alltid nära mig.

Snodde denna av min syster...som i sin tur snott den av någon annan : )Ska försöka lägga ut en bild med text varje dag...

1a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: Du och någon klasskompis.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En person som du vill vara med.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En person som är snygg.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget

Detta begriper jag inte!

Varför envisas en del hundägare att ha sina hundar lösa inne i samhället?

Till 95% rör det sig då om stora hundar märkligt nog,det är sällan man tex ser en lös tax komma farande mot en..visst,man kan ha ordentlig kontroll på sin hund,en bra hundägare har ju det...men varför väljer man att visa det ute på byn?...

Det finns massor av bra ställen i vår by där man kan ha sin hund lös,och det ska man såklart ha...en hund kanske inte mår  bra att ALLTID vara kopplad....

Varför tror en del hundägare att dom då har 110% total koll på sin lösa hund?

Det har man aldrig,man kan aldrig garantera att en lös hund gör exat som matte eller husse säger åt dom...varför jag vet det? Jag har hund själv,och en del gånger lyssnar hon inte alls på mig...händer inte ofta,men när det händer då är hon icke kontaktbar på någon sekund..

Varför tycker en del hundägare att man kan nonchalera att man uttryckligen säger åt dom att koppla sina hundar? Oftast ser det ut som matte/husse bara vill visa att dom har pli på sin hund..."Kolla här kommer jag med min stora,stora hund och h*n kan gå fot"...Eller så gapar dom när hunden kommer löpandes mot min hund: " Ingen fara,h*n är inte farlig!"...Tror dom att Yla förstår det dom säger?,nog för att hon är smart,men så smart är hon inte så att hon förstår vad en människa skriker i högan sky 20 meter bort.

Jag blir så arg på sånt...för att inte tala om hur rädd min hund blir när vi är ute på promenad och det kommer en stor hund i full galopp mot henne,ängslig...och reagerar på det sätt hon kan,skäller och darrar..

Min hund blev som liten valp ordentligt rädd av att det kom en hund rusande mot henne,hon blev så rädd så hon slog klorna i mina ben och klättrade upp efter mina ben,att mina ben blev alldeles blodiga av den händelsen gör inte mig något,men Yla lärde sig då att lösa hundar är livsfarliga,iaf denna hund som kläfste och försökte bita Yla som var lika stor som ett kaffepaket vid den händelsen...

Alla hundar är ju inte såna,som tur är..men det vet inte Yla,och jag har lagt ner massor av jobb på att få henne att förstå det....Men kvinnan som ägde hunden stod 20 meter bort och vrålade som en idiot på hunden..men den lyssnade såklart inte...efter den händelsen har jag gjort allt jag kan för att visa Yla att stora hundar inte är farliga,inte om man låter dom hälsa på varandra under ordnade former...

Jag har själv Yla springandes lös såklart,men då är det inte inne i samhället...utan på platser där det finns massor av utrymme. Förutom att en lösspringande hund kan skrämma barn,andra hundar,så kan dom ju faktiskt ställa till i trafiken åxå...

Idag fyller min lilla älskadeYla 4 år.

Dagen till ära ska jag göra en tårta till henne,en tårta gjord på bland annat leverpastej,tomater och annat gott som hon gillar.

Det är inte klokt vad fort tiden går!

Tycker nyss hon var en liten valp som for omkring som ett yrväder här,kissade och bajsade överallt,åt tapeter och stal toarullar som hon tuggade sönder.

Idag är hon en lugn och balanserad liten dam,bortskämd med så mycket kärlek och den som gör mig så varm i hjärtat.

Som matte är jag nog lite knasig i andras ögon,iaf dom som inte har djur själva,larvar mig och skämmer bort henne hela tiden...jag brukar tänka på ibland att jag bara har henne till låns...och den tid hon finns och är tillsammans med mig ska vara den absolut bästa och lyckligaste tiden i hennes liv,jag som matte är skyldig att se till att hon behandlas som en prinsessa,något annat finns inte...hon är ju så beroende av mig,det är jag som ger henne mat,masserar henne,går promenader... Hon skänker mig verkligen en sån stor glädje.kärlek och hon är så ini hjärteroten snäll.

Tänk att man ska behöva bli idiotförklarad när man ringer och vill beställa tid hos en doktor!

Jag är så jävla trött på att bli bemött som en idiot av särskilt EN person nere på VC,de andra syrrorna är mycket mer mänskliga,och tur är väl det...

Varenda gång jag pratat med SjuksysterHitler(och med min tur så är det alltid hon som ringer upp mig) så tappar jag mod,känner mig som en lort,får nästan be om ursäkt för min existens och det jag vill få framfört negligeras!...

Bara hennes tonfall...man hör nästan hur hon suckar över mina frågor och funderingar...hon pratar till mig som när man pratar och ska förklara något till ett

litet barn..

Att sörja är ju en naturlig del av livet. Så står det skrivet.Så är det bara.Så har det alltid varit.

Fast när man drabbas av sorg så känns det minst av allt naturligt...fast det många gånger är livets gång,man föds,man lever,man dör..och man borde på något sätt alltid vara förberedd på att livet tar oväntade vändningar...

När ett ungt par bildar familj,så är en naturlig fortsättning att dom skaffar barn tillsammans...Det vet man,det väntar man på...Hela livet ligger framför dom och det sista man tänker på är att någon av dom ska bli allvarligt sjuk,dö eller bryta upp och lämna den familjen.

När en människa som stått en så nära en stor del av livet,när den personen bara försvinner alldeles för tidigt,...dör hastigt eller hamnar i en sjukdom som känns som den är död, En sjukdom som tex alzheimer då är man inte beredd alls såklart,man borde kanske vara det,man borde kunnat se tecken på att något var "fel"...man står bara chockad och hjälplös och ser det ske...och inget kan man göra...absolut ingenting.

Likadant när man förlorat något viktigt i sitt liv, eller när man råkar ut för något som förändrar livet på ett genomgripande sätt...kan vara vadsom helst,en förälskelse,en kontakt med en släkting,en närstående..det finns inga mätstickor på hur sorgen ska vara då...finns inga regler om hur mycket man ska sörja och gråta i en sån situation...eller om man ska gråta alls..Har vi inte alla en hemlighet långt in i hjärtat som bara vi vet om?

Något vi aldrig skulle dela med någon annan,hur nära vi än är varandra?

Jag är säker på att alla har det,och den sorgen,dom tårarna ,dom vet ingen någonting om.

Det måste få ta sin tid att sörja,så säger alla..,och det tar verkligen tid att sörja,frågan är om man någonsin slutar sörja?

Och allt det där om att det är så viktigt att man verkligen tillåter sig att sörja och vara ledsen...tom få vara riktigt jävla förbannad...det är åxå så oerhört viktigt såklart.

Många håller nog tillbak sin sorg..gråter tyst långt under täcket på kvällen,gråter när man är ensam..jag gör det...är säker på att andra åxå gör det...

Andra behöver bara tänka på personen för att börja gråta,se ett foto,eller höra en låt på radion för att alla känslor ska komma fram,sorg,saknad,ilska...

Det finns inga rätt eller fel på hur man ska sörja..det är ofta andra människor som ser sörjande personer och drar sina slutsatser bara av att se hur den sörjande beter sig..."Är personen tillräckligt knäckt?" "Sörjer hon verkligen,hon ser ju så glad ut"...dom kan omöjligt veta såklart,men så reagerar människor,så är vi skapta.Så har det väl alltid varit.

Sorg är inte bara det känslor och tankar man som har när man har förlorat någon,sorgen är åxå så oerhört privat...vi sörjer alla på olika sätt..

Det säger ju sig självt,eftersom vi alla har olika relationer och olika minnen som vi förknippar med den personen...

Och livet förändras,var beredd på det..på ett ögonblick slås man till backen.

Jag vet det så säkert.

Jag kan känna sorg för så mycket...sorg över att mina barns far inte finns kvar hos oss,sorgen över att jag aldrig fick se Mikael bli vuxen och bilda familj,sorg över att jag inte alltid finns till för alla runt omking mig... 

Sorgen över att jag inte har kvar min mamma tex.

Min riktiga mamma..jodå hon finns,hon lever och andas,hon äter och sover...men ändå så är hon för mig en helt främmande kvinna...Jodå,hon ser ut som mamma,men det är inte mamma..

Från att varit en sån aktiv kvinna på alla möjliga sätt,alla resor hon gjort,alla tusentals handarbeten hon gjort,hon som alltid var så noga med sitt utseende,sin klädsel..Till nu,fångad av en vidrig sjukdom,en sjukdom som stulit så mycket av mamma.

Min mamma är nu den kvinnan som är inlåst dygnet runt...hon som finns i sitt eget lilla rum,ett rum som hon nog inte vet tillhör henne,hon känner kanske någon liten trygghet..hon har sina personliga saker,sina minnen upphägda på väggarna...men vet hon egentligen vad det är för något?

Mamma hon har barn..hon har 6 stycken...som hon inte vet om...hon har barnbarn som hon inte vet existerar...och hon vet inte att hennes älskade Seppo är borta för alltid..

Det är så obeskrivlint sorgligt,så djävulskt hemskt..

Det finns så mycket som jag nu skulle vilja prata med min mamma om...fråga saker som jag funderat och fortfarnde funderar på,få svar på frågorna...förklaringar på händelser som jag funderar på så mycket som jag verligen skulle behöva prata om,reda ut...det är så frustrerande att veta att jag ALDRIG kan få det...mamma vet inte ens om att jag finns...sist jag träffade henne så trodde hon att JAG var hennes mamma..

De flesta av oss har starka band till personer och saker omkring oss.

Mina barn har alltid förtur i vad än det gäller i livet,skulle jag behöva kapa av mig handen bara för att det på något sätt skulle hjälpa något av mina barn i någon situation så skulle jag inte tveka en sekund,skulle jag behöva mista min syn för att något av barnen skulle vara garanterad lycka i sitt liv så skulle jag inte tveka en enda sekund...

Jag vet egentligen inte vad för slags mamma jag är?...vill naturligtvis tro att jag är den bästa mamman i hela världen,och jag får naturligtvis uppskattning och kärleksförklaringar av mina barn på flera olika sätt...men är jag en tillräckligt bra mamma?

Är jag en bra farmor/mormor?...vad gör mig till en bra syster?...ibland kan jag tänka att man är "tvungen" att älska mig?...just för att jag är mor,farmor,mormor,syster...

Fast jag vet att det inte är så..jag känner mig helt och fullt älskad av dom i min närhet...Men ändå..

Men drar man sig för att säga sanningen eller sin åsikt om en närstående person?

Är man rädd för att ge kritik till en närstående?...Jag tror man är det,istället för att säga vad man egentligen tycker..så håller man tyst för "husfridens" skull..

Det absolut värsta som skulle kunna hända är att förälder/barn relationen bryts...vem i hela världen skulle överleva något sådant??

Men att sörja då? Kan det verkligen hjälpa oss att förstå vad som hänt,vad det är som händer här och nu?

Sorgen ger ju såklart utlopp för våra tankar och för känslor...och det är bra.

Men hjälper det till att bearbeta en förlust eller förändring,vilken som helst, så att de smärtsamma känslorna och minnena undan för undan tar mindre plats?

Jag är inte så säker på det....