En del ämnen passar man sig kanske extra noga för att beröra...som tex döden.

Mest troligt är väl för att den är så fruktansvärt otäck,så oberäknelig.

Den kan slå till en helt vanlig tisdag tex...

Min bror och jag ringer och pratar med varandra flera gånger i veckan.

Det är alltid lika intressant och spännande att prata och ventilera olika ämnen

Det kan vara politik...sport...TV-program...barnen...egentligen vad som helst.

Härom dagen pratade vi om döden...inget upplyftande ämne kanske men ändå något som man behöver pratar om då och då..
Till sättet är jag och min bror väldigt lika,vi har ungefär samma tankar om det mesta. 

När jag var ca 30-35 år så hade jag till och från perioder av dödsångest...

Tänkte mycket på hur det skulle bli om jag plötsligt dog...
Mest bekymmrad var jag över barnen...funderande på hur dom skulle klara sig utan mig,hur deras liv skulle påverkas av det.
Att jag inte skulle få se dom växa upp och bli vuxna...inte se eventuella barnbarn...osv...

Idag har jag nog blivit lite mer kompis med döden..har insett att den inte går att undvika...
Idag är mitt tänk mycket mer annorlunda...

Jag är tacksam för att jag hänger kvar...tacksam över att jag inte är sjuk...

Jag är otroligt tacksam att mina barn är såna fina människor och att dom har en partner vid sin sida...

Alla underbara barnbarn som jag har förmånen att vara farmor och mormor till,det fyller mig med sådan kärlek.

Livet är så bräckligt och jag kan nog utan att överdriva säga att jag är tacksam för alla dagar jag får hänga med.
Så idag skrämmer inte döden mig särskilt mycket...jag fattar såklart att livet måste ha sin gång,och tänker så goda tankar som möjligt...
Tänker att om jag får vara kvar här på jorden i 20-25 år till så är jag mer än nöjd med det...

Kan jag dessutom slippa bli sjuk så är jag mycket,mycket nöjd med det...
Under tiden så försöker jag vara en så god människa som möjligt till dom jag älskar och har i min närhet.

Något som däremot retar mig,det är att jag tex inte får vara med och se hur världen ser ut om 50 eller 100 år...

Har det blivit en bättre värld?...
Har mina barn,barnbarn och barnbarnsbarn en värld att leva i som är så mycket bättre än den vi lever i nu?
Det hoppas jag verkligen!

Jo,så nog inser jag ju att livet inte varar för evigt när jag passerat 50...det är ju ändå halvvägs till 100   

Med detta sagt så vill jag med det starkaste informera att jag inte tänker dö dag...och inte i morgon heller för den delen  

Lägger in en bild där den gode Jan Stenmark så bra beskriver döden