Livet är verkligen en underbar resa och glädjeämnerna överväger som tur är det som man knappt vill tänka på kan hända...men ändå..ibland så kan allt förändras på en endaste minut.

I lördags klev jag upp före kråkorna,dvs halv sex...började jobba halv åtta.

En lugn och en fin morgon.

På väg till jobbet gick jag och smålog och tänkte att idag är den dagen Moa och Aris lilla flicka ska komma till världen. Moa hade fått tid denna lördag för att komma in till förlossningen eftersom hennes vatten gått någon dag tidigare och hennes värkarbeta gått ner.

Satt i kassan när jag fick en helt otrolig akut oro i kroppen,och jag bad min kollega Eleonor komma och ta över kassan så jag kunde gå ut och röka.

Precis när jag står där så kommer Moa,Ari och Sofie i bilen.

Parkerar slarvigt och jag ser hur Sofie hoppar ut och kommer gåendes mot mig.

Min första tanke var att något akut hade hänt Moa,och jag går mot henne...jag ser hur hennes ansikte förvrids och hur hon börjar att gråta och säger"Mamma bli inte rädd nu,men Anders har fått en hjärtinfarkt"

Allt bara stannar upp,mina ben bär mig knappt och jag blir så fruktansvärt rädd och känner samtidigt att jag behöver kräkas.Jag går in igen och talar om till Eleonor vad som hänt.

M,A och S fortsätter mot Västerås och förlossningen. 

Jag ringer upp Nina direkt som berättar om att Anders har opererats efter en hjärtinfarkt och mår under omständigheterna bra.

Hon berättar vad som hänt,hon berättar hur hon fick göra hjärt-lung räddning på Anders.

Jag uppfattar inte allt hon säger,det känns som min kropp,mina sinnen bara stängs av och det enda jag hör är att Anders ligger på uppvak,och att allt ser bra ut nu.

Jag känner en sån enorm tacksamhet mot Nina,hon visste precis vad hon skulle göra när Anders tappade medvetandet..hon som är en av de coolaste människor jag känner, kämpade allt hon bara förmådde med att få liv i sin man..min son.

Jag blir alldeles varm i kroppen och fast det är en förbjuden tanke så tänker jag naturligtvis...vad hade hänt om inte Nina hört att Anders började låta på det sätt som han gjorde?Att hon förstod att reagera omedelbart?

Vad hade hänt om hon inte vetat om hur hon skulle göra för att igång Anders andning?

Hon räddade honom tillbaks till livet med sin kunskap och det finns absolut inget sätt någonsin för mig att tacka henne tillräckligt. Jag är bara så enormt tacksam att Nina fanns där,just då.

.

Mina kollegor säger åt mig att gå hem,och jag inser själv att jag absolut inte kan sitta i kassan på COOP.

Jag kräks när jag kommer innanför min dörr och det första jag gör är att väcka Joel och tala om vad som hänt hans bror.

Joel är helt förkrossad och han går inte att lugnas...jag förstår hans oro,och han nämner hela tiden sin pappa,och om vad som hände honom.

Han skakar i hela kroppen och säger att han inte kan sluta oroas förrän han pratat med sin bror.

Jag förstår honom. Och jag försöker visa mig stark och inte orolig,men det är svårt att slappna av fast jag nu vet att Anders är i den bästa vård han kan vara.

Med Anders fortfarande sövd och under uppsikt så sker en annan stor dramatik åt rakt motsatt håll från Örebro.

Moa,Ari och Sofie är i Västerås på förlossningen.

Moas värkar vill inte ta fart riktigt,dom är få och inte alls tillräckligt starka för att sätta igång värkarbetet.

När värkarna ändå gör sig påminda så går Wilmas hjärtljud ner från 146 till så lågt som 80-45 slag i minuten.

Förlossningsläkaren överväger kejsarsnitt och jag bara önskar att det ska ske så fort som möjligt.

Min oro för Moa går inte att beskriva,och jag bara gråter över allting och kan inte fokusera på någonting.

Ändå känner jag att jag kan vara något sånär lugn,hon är ju i den bästa vården,under total uppsikt och hon har Ari och Sofie vid sin sida. Sofie uppdaterar mig hela tiden med sms och samtal.

Det blir till slut ett akut snitt,Wilma föds 14,50 och allt ser bara bra ut både för Moa och deras nyfödda dotter.

Jag pratar med Moa och jag är så otroligt glad och lycklig av att höra hennes röst,höra hur lycklig hon är över att äntligen få hålla lilla Wilma i sin famn.

På kvällen ringer Anders,jag får äntligen prata med honom.

Han säger att han mår så mycket bättre...mycket bättre än vad han gjorde innan hjärtinfarkten.

Lyckan och glädjen jag känner då är så svår att beskriva,det går inte ens att sätta ord på det. 

Så slutet gott..allting gott.

Den dramatik,den oro,den rädslan,den känslan av maktlöshet som denna lördag förde med sig önskar jag att inger mor eller far någonsin ska behöva uppleva.

Jag hade kunnat göra exakt vad som helst för att skona mitt äldsta och mitt yngsta barn ifrån allt traumatiskt som drabbade dom och deras närmaste.

All värme och kärlek som jag fick ta emot från mina syskon, kollegor och vänner,alla telefonsamtal som gjordes denna lördag. Vet inte hur jag hade klarat mig utan er.

Då,mitt i stormens öga,när det kändes som hela världen rämnade,då fanns alla där som jag älskar,slöt upp och höll om mig med sin värme,sina tröstande ord..den enorma kärleken kommer att stanna kvar länge i mitt sinne och den fyller mig fortfarande med sån värme.

Ni vet vilka ni är.