Landet som icke är

I landet som icke är 

där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk 
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor 
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. 
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar 
och alltid skall älska. 

Dagen svalnar ...

Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min
lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min
skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina skära, skära drömmar.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa 
Och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

 Edith Södergran