Fick ett blogginlägg skickat till mig som en person skrivit,ett inlägg som jag blev lite fundersam över

Personen som skrivit det blogginlägget tror att det var h*n jag menade med min "Veckans reflektion:",men då tror h*n fel.

Jag känner fler människor. Och VEM jag syftade på är endast viktigt och intressant för mig.

Det är synd tycker jag när man tolkar saker som man själv vill och sen går och inbillar och tror en massa. 

Ja det var väl det jag ville säga just nu.

Inte för att det egentligen spelar någon roll.

Men rätt ska vara rätt.

"Jag ser dig när du sover
så lätta andetag.
Vill ligga här bredvid dig
när natten blir till dag.

Du ligger tätt intill mig
din hud är mjuk och varm.
Jag känner sådan lycka
att ha dig i min famn.

I morgon när du vaknar
då vill jag se dig le,
förväntansfullt mot världen
och allt vad den kan ge.

Vill skydda dig mot ondska
och finnas där för dig.
Att stötta dig i livet
är ett löfte ifrån mig.

Men fortsätt nu att sova
min underbara tjej
För ännu råder natten
och jag vakar över dig"

Bild tillhörande Moa Greus Ejderlöf

Bli frisk snart älskade,älskade lilla Wilma.

Lilla hjärtat det gör så ont att se dig så sjuk.

Det är verklgen så skönt och ger mig en sån tillfredställelse i min själ när jag kommer till insikt med en del saker,ni vet när bitarna faller på plats ordentligt och man inser att den känsla man har verkligen stämmer.

Man får nästan en halvt religiös uppenbarelse känns det som.

Vet inte om det stämmer eller om jag kan hålla med om att klokheten kommer med åldern...det är väl inget jag kan skriva under på direkt,men jag märker att ju äldre jag blir så omvärderas mitt liv riktigt ordentlgt,såna saker som jag tidigare tyckte var så viktiga rör mig inte i ryggen idag.

Man ser saker med andra ögon.

Kanske beror på att man kommit till den åldern i livet när man inser mer och mer att man är inte odödlig,man kan falla död ner exakt vilken dag som helst.

Tidigare skrämde det mig,men idag är jag bara tacksam att jag får hänga med,och hur länge jag får det,det bekymmrar mig inte särskilt mycket över eftersom jag lärt mig hur bräckligt livet kan vara.

Detta med ålder och hur man själv ser på sig är intressant,tänker då främst på kvinnor i min ålder som jag möter och som jag funderar lite extra på,och då särskilt deras klädsel och stil.

Bara för att man som jag passerat 50 behöver inte betyda att jag automatiskt ska klä mig i storblommiga städrockar och ha stödstrumpor.

Men det kan inte heller betyda att jag kan klä mig och uppföra mig som om jag vore 20.

Det är en sorglig syn att se kvinnor som är 40-50 + försöka inbilla sig själv att dom är 20.

Det gäller ju inte bara hur man klär sig,oftast kommer sättet,attityden tillsammans med kläderna på en sån kvinna. Dom lever verkligen in i rollen att dom är "Forever Young".

Nu låter jag kanske som en grå liten mus,på väg mot pension med stormsteg,men det är jag ju inte alls,eller så är jag just det.

Försöker inte framhäva mig som bättre,eller att jag skulle klä mig på något sätt snyggare,bättre än någon annan kvinna i min ålder.Ånej,så pass mycket självinsikt har jag ändå kvar. Vissa dagar ser jag ut som något uppspottat direkt från helvetet,andra dagar inte alls lika illa.

Men dessa kvinnor som tror att dom fortfarande är 20 är ju bara ett fåtal och om dom trivs med det och tycker det är passande,så låt så vara,men nog måste jag ändå få säga att det i mina ögon inte ser särskilt förtroendeingivande ut med kvinnor som klär och uppför sig så.

Dom tappar lite sin pondus och respekt i mina ögon,egenskaper som man borde ha när man klivit över 50-strecket.

Det är roligt att så många läser min blogg,oftast handlar den ju egentligen inte om något särskilt alls,bara mina tankar och funderingar som jag sätter på pränt,varför jag gör det är väl ett sätt för mig att få säga mitt ord,få ut såna saker som jag annars behåller för mig själv.

Om jag tror att jag är Guds bästa barn? Att det jag säger är det enda rätta och sanna?Att jag vandrar genom livet helt utan skuld? Att jag förstår saker bättre än någon annan?

Vissa dagar gör jag det,andra inte.

Idag fyller min älskade Sofie 30 år! Tänk att hon är 30!

Det låter så overkligt i mina öron.lilla vackra Sofie.

Jag kan fortfarande komma ihåg dig när du var en liten bebis och hur lyckliga vi var jag och din pappa över att få välkommna dig till världen.

Du påminner så mycket om din egen dotter Ronja,ni är så lika både i utseende och sätt. Jag kan bli så full iskratt ibland när jag ser er två tillsammans,för ni är verkligen lika.

Jag är så otroligt stolt över dig! Du är en underbar mamma till Albin & Ronja,och en sån kärleksfull hustru till din Dennis.

Idag ska vi komma och gratulera dig igen. Vi gjorde det i lördags tillsammans med dina nära och kära,men idag är ju din riktiga födelsedag och den ska firas!

Veckan i övrigt då? 

Det finns bara en sak som jag önskar ska ske denna vecka,och det vet du mitt lilla  

Annars är det mest triviala,inte så viktiga saker som händer denna vecka.

Hundarna ska klippas och badas.

Här ska städas i morgon.

Jag väntar på ett viktigt besked,som jag hoppas kommer denna vecka.

Just ja,nåt lite viktigt händer ju  ...jag ska vara barnvakt lördag och söndag till lila Tintin och Pelle när föräldrarna ska ut och förlusta sig på Östersjön.

Hoppas bara dom hunnit bli friska tills dess,båda dom har feber och är inte särskilt pigga just nu.

Veckans reflektion:

Att utått sett framstå som en älskvärd människa,verkligen framhäva sig som någon med ett stort hjärta,fylld av empati,en sån person som ömmar och gråter över tex människor och djur som far illa.

Fast den personen egentligen är helt känslokall och så avtrubbad vad gäller andras känslor än den egnas är nog bland det vidrigaste  och sorgligaste som finns.

Sant är att man kan inte bry sig om allt elände som händer och sker i världen,vem orkar med det?men nog trodde jag ändå att det skulle finnas någon slags känsla för medmänsklighet,någon slags empati...men icke.

Jag ska tydligen inte förvånas över andra människors beteende,och egentligen så spelar det ingen roll vad en eller ett fåtal människor tycker och tänker om vissa saker,men visst funderar jag hur man kan vara så kall,när man på annat sätt är så puttenuttig och sprider hjärtan och kärlek överallt. Jag kommer aldrig kunna förstå det.

...Men att se och höra er oro gör så fruktansvärt ont...Jag skulle kunna göra vad som helst för att allt ska bli bra.

All den oro,ovisshet,rädsla och ängslan som ni just nu går igenom kan jag aldrig på något sätt lindra.

Jag önskar att jag hade ett trollspö som jag kunde svepa över lilla prinsessan och göra allting bra igen.

Att känna sån fruktansvärd maktlöshet är den värsta känslan,jag kan inbilla mig att jag förstår vad ni går igenom,men det är en lögn...jag kan inte ens komma i närheten av vad ni känner just nu.

Att jag älskar er mer än livet är ingen underdrift. Jag älskar er till månen och tillbak,alltid.

I vissa situationer är det verkligen inte lätt alla gånger att vara 100% ärlig,och varför jag inte är det beror säkert på att jag inte vill såra personen det handlar om.

Fast jag undrar ju då om jag gör personen en tjänst eller inte genom att hålla tyst?

Det jag ser och tycker är anskrämligt är kanske med någon annans blick helt underbart vackert.

Alla tycker inte lika,och det är väl en jäkla tur det.

Det behöver ju inte handla om en klädsel eller en frisyr. Det kan ju vara något en peron säger som jag inte alls håller med om.

Istället för att tala om vad jag egentligen tycker om saken,så jamsar jag med och håller med,istället för att stå för vad jag egentligen tycker. Varför gör man det?

Då kritiserar jag ju inte personen direkt,utan en händelse...men vi är nog jäkligt rädda att ge oss in i en disskution,vi står hellre på sidan om och nickar och håller med.

Annat är det om orättvisor dyker upp,eller om någon blir behandlad på ett hemskt sätt...barn eller djur som far illa.

Då håller vi inte munnen,och det ska vi inte göra heller såklart. Att misshandla barn och djur är det vidrigaste en människa kan göra,och för såna människor finns ingen pardon. Inte i min värld.

Men vi har alla varit med om att man mött någon,en bekant,en som för tillfället piffat upp sig riktigt ordentligt...kan vara till en fest,ett bröllop,egentligen vad som helst som kräver lite stajling och uppfiffning...istället för att helt hålla tyst och på så sätt visa med sin tystnad att man inte alls tycker den var någon fin klädsel,frisyr etc,så säger man"Åh gud vad fin du är" fast man inte alls tycker det...varför gör man det?

Troligtvis för att man ser och anar att personen förväntar sig det,h*n har säkert i flera timmar gjort sig fin och då skulle det inte vara särskilt snällt av mig att säga"Du,det där var inte alls snyggt på dig"..

Det är att vara bryskt ärlig,och på kuppen får man en ovän,eller åtminstone någon som aldrig glömmer att man sa det.

Andra tillfällen i livet går det däremot att vara hur älig som helst,och det är väl tur det .

Det har säkert med att man då inte kritiserar en person,utan att man mer kritiserar situationen tror jag.

När jag var yngre så höll jag ofta in med mina kommentarer,höll tyst för husfridens skull...idag öppnar jag käften oftare,både på gott och ont...jag törs ifrågasätta saker,och min respekt för samhället och alla olika instanser och "viktiga" personer är inte alls lika stor som det var för tex 15-20 år sedan.

Nu kanske man undrar om jag hade någon särskild anledning att skriva det här inlägget just idag,och beröra detta ämne? Nej,egentligen inte. Det bara blev så.

Var går egentligen gränsen för vad man kan skriva på sin FB-status?

Finns det någon admin som kollar vad folk egentligen skriver i sina statusar?

Ja visst,man kan blockera,unfreind å allt annat men nu tänker jag inte på mig själv i första hand,jag kan hantera sånt som skrivs på ett vuxet och sunt sätt,reagera kan jag,och agerar gör jag om det behövs...

Men alla minderåriga barn tex? Kan inte vara hälsosamt att läsa det jag för ett tag fick ta del av...

Var bara tvungen att få det ur mig!