Helgen har varit lugn och skön. Vädret har varit åt helsicke!

Joel fyllde 25 år i lördags så honom firade vi med gofika och presenter.

Kvällen före hade Joel rumlat ute med sina kompisar,så själva födelsedagen var lugn och stillsam.

Senare på kvällen blev vi bjudna på Grekisk Afton hemma hos Fam Kristofferson,den lilla systern kan verkligen laga god mat,hon lägger ned massor av själ och kärlek i sin matlagning.och hennes tzatsiki är godare än den grekerna gör,och jag har smakat så många olika,så jag vet.

Är så glad för Joels skull,och särskilt glad att han hittat ett  i sitt liv.

Det är så härligt att höra hur mycket dom skrattar tillsammans. Dessutom är dom ett väldigt vackert par.

Annars har det inte hänt så jättemycket,och det är skönt tycker jag,gillar livet bäst när det inte är så många måsten och där almenackan gapar tomt...eller så är jag kanske bara lat?

Förkyld som satan har jag varit,och är det fortfarande.

Feber som kommer och går,ena stunden är jag pigg som en pelikan,och i nästa stund är jag helt däckad.

Det är inte ofta jag blir sjuk och så dålig så orken inte finns någonstans,men den här gången fick verkligen bacillerna ett ordenligt grepp om mig!

Är bara så ledsen för en person i min närhet,han är sjuk och har varit det länge nu,det är precis som om det ena avlöser det andra hela tiden, och efter jag pratade med honom i lördags på telefon så var det så många tankar som snurrade i mitt huvud.

Såna gånger är det så skönt att få prata med min bror M som är den människan som jag litar mycket på och känner sånt stort förtroende för.

Han är så jordnära och säger alltid saker som gör att jag kan tänka lite mer annorlunda än vad jag gjorde tidigare.

Veckan i övrigt då?

Idag tex så händer det inte så mycket,ska tvätta kläder och plocka i vanlig ordning,posta några paket till några lyckliga vinnare. Tror jag ska baka en citronkaka till kvällen.

Idag är det ett sånt skitväder,så fick jag välja skulle jag ligga nedbäddad med en bok och smaska på praliner hela dagen.

Har flera bra böcker som ligger på lur och bara väntar,bla " Jag är Zlatan" och "Helgonet".

Fick ett boktips av moster Karin,"Flickan med snö i håret" och den började jag med i fredags,riktigt,riktigt spännande! Vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick läsa varje kväll,det är ett absolut måste för mig! 

Ibland får man reda på saker som man egentligen inte vill veta om,iofs så rörde detta mig indirekt och nu i efterhand så tänker jag på att jag helst hade sluppit den informationen...har tänkt mycket på det som sas,och mina tankar innan var hyfsat positiva men nu känns det som om loppet redan är kört på något vis...fast å andra sidan ska man ju inte ta ut något i förskott,vare sig det gäller positiva eller negativa saker...men i det här fallet känns det som sagt som att loppet redan är kört...

På lördag ska vi på 30-års kalas och fira Sofie!

Hon fyller 30 på måndagen den 23 april,men festen blir på lördag.

Ska bli så roligt!

Ska under dagen bestämma mig om jag ska vara med och partaja,eller om jag ska vara barnvakt åt lilla Wilma så mamma Moa får festa loss lite.

Känns som valet är ganska lätt för min del,jag behöver bara se in i det vackraste lilla babyansiktet för att bestämma mig...men samtidigt kan denna fest vara den sista festen där jag kan festa loss ordentligt på ett tag.

Får se hur jag bestämmer.

I morgon ska jag verkligen försöka ta tag i mina fönster,putsa dom och hänga upp nya gardiner.

I min enfald trodde jag att jag skulle ha det gjort före påsk,men av olika anledningar så sköt jag upp på det. Fönstrerna är verkligen i behov av en rengöring!

Sally ligger på fönsterbrädan i vardagsrummet och "fnyssnorar" ner fönstrer där,varje gång någon människa med hund går förbi så muttrar hon och låter,och ur hennes lilla nos flyger snor ut som sätter sig som en smäck på fönstret.

Ja det var väl allt för nu,men vem vet?

Jag kanske skriver ett nytt inlägg endera dan...bloggeriet går väldigt mycket i vågor för min del...har sällan tid,ork,lust att skriva varje dag.

Min andra blogg är under uppbyggnad och jag funderar på om jag ska göra den offentlig,eller lösenordskydda den?...se där vilka problem jag har att brottas med!

Tjulululu!

WOW!

123 besökare bara igår!   

...som jag skrivit för mig själv - och där mitt ansvar är att njuta av min egen roll.

Det har varit en orolig och tuff inledning på våren för vår familj.

Mycket dramatik,och mycket ängslan och oro. Mycket rädsla.

Ibland är det precis som om tråkiga,jobbiga händelserna bara avlöser varandra och man känner sig bara så maktlös.

Jag anser mig själv otroligt stark och stabil i mitt psyke,försöker i det längsta behålla mitt lugn.

Mycket för att inte oroa de som drabbas i min närhet...men ibland så tar paniken och oron över och jag kan inte göra så mycket mer än att försöka dölja det så gott det går,just för att inte skapa större oro bland mina nära.

Jag har gjort ett medvetet val i mitt liv just nu,jag har valt att leva ensam...känner att jag varken har lusten eller engagemanget att satsa på en tvåsamhet. Inte för tillfället ska jag väl tillägga.

Men såna här gånger,när allt bara känns jobbigt och tungt,då skulle det vara så skönt att kunna dela det med någon.

Många frågar mig om inte jag ska skaffa mig en karl,omtänksamt och rart säkert...men det är ju inget man skaffar,och att jaga någon partner är inte min stil. Inte heller att söka kärleken via kontaktannonser på nätet tex.

Är för mycket romantiker för det...jag tror att OM jag träffar någon,någon som fångar mitt intresse och tvärtom...så sker det tvärs över frysdisken på Konsum.

Jag är så otroligt tacksam för så mycket i mitt liv.

Jag har människor omkring mig som älskar mig för den jag är.

Mina barn visar hela tiden hur mycket dom älskar och bryr sig om sin mamma.

Jag har sex underbart fina barnbarn och jag älskar dom så otroligt mycket!

Jag har syskon som jag är så tacksam och stolt över,syskon som för mig är en livslång kärlek.

Just nu vill jag bara ha sinnesro i mitt liv. 

Men så är ju livet uppbyggt,man ska aldrig ta det för givet...man ska nog vara väldigt ödmjuk inför livet...och ju äldre jag blir,ju mer begriper jag det.

Så fånga dagen!  

Idag åker jag,Sofie ,Albin & Ronja till Nora!

Bara det att åka tåg med Albin och Ronja kommer bli en fantastisk upplevelse för dom...och säkert för mig och Sofie med!

Albin är helt galen i tåg,och han måste vara helt lyrisk som kan se alla tågen som passerar vår by från sitt rumsfönster.

Ska bli så kul att få krama om Anders ordentligt!  

Träffa Nina och alla goa barnbarn. Och Sillen såklart!

Kommer såklart att ta massor av foton på alla där,och på Anders & Ninas lägenhet som är helt fantastisk!

Bara det att dom har en underbar utsikt över Nora torg är fantastiskt.

När barnen var mindre så pyntade jag som en galning till påsk,bytte gardiner och hängde upp påskgula kycklinggardiner,tog in ris och dekorerade dom med fjädrar och barnens egenhändigt gjorda ägg som målades och hängdes i riset dom med.

Barnen löpte som skållade troll som påskkärringar i området och fick sina påskägg fyllda med godis.

Allt det traditonella fanns på vårat påskbord,skinka,köttbullar,sill,ägg,jansson..etc,e

tc.

Visst är det ju gott med sån påskmat,men jag sparar det hellre till julen.

Nu för tiden firar jag inte påsk alls på det viset,har absolut inget i min lägenhet som påminner att det är påsk.

Det enda jag gör,och det enda jag tycker är roligt,det är att få göra iordning god mat och bara umgås med dom jag älskar.

 De högtider som jag däremot älskar och lägger mycket jobb och energi på det är julen och midsommar,det måste jag bara ha i mitt liv...men som tex påsken,den struntar jag helt i att fira som de flesta gör.

Den 8 april fyller min älskade bror 50 år!

Åh det hade varit så roligt att kunna åka upp till honom och få uppvakta honom på plats och ställe. 

Fast jag inte kan vara där fysiskt,så finns jag där ändå,och det vet han om.

Så är mitt förhållande med min bror,hans finns alltid i mina tankar och  mitt hjärta.

Packa inför trippen till Nora då? Tar min fina rosa rygga som jag fått av Dennis & Sofie när jag fyllde år,den slukar massor...,men det enda jag behöver ha med mig är medicin,kameran,nattlinne och tandborste,så det är ju snabbt packat!

Yla & Sally får stanna hemma,fast dom säkert hade blivit överlyckliga av att träffa Sillen så får det bli en annan gång. Joel och hans flickvän sköter om dom små lurvbollarna och förhoppningsvis även marktjänsten. 

Jag har sagt det förut...och jag säger det igen.

Jag upphör ALDRIG att förvånas över en del människors beteende.

Den bästa effekten är som vanligt att skita i att reagera.

Beter man sig som en tjurig snorunge så får man räkna med att bli behandlad som en sån.

Nog om det,lägger hellre min energi på trevliga,mysiga saker.

Ja det är ju en fråga man kan fundera på  

Började dagen med att maila iväg ett mail som kanske är det viktigaste mail jag någonsin skrivit.

Jag kan bara hålla tummarna nu.

Det gäller att lära sig att hålla mina bloggar isär,igår skrev jag i "fel" blogg men upptäckte det i tid..ja,ja...så är det när man är som en satans virrhöna! 

Idag skulle jag varit in till Fagersta och besökt AF,men så blev det inte...åker in med sonen på onsdag istället,han ska skaffa sig glasögon och jag har lovat att jag ska följa med honom som smakråd,så då slår jag två flugor på smällen.

Nu är alla mina barn brillmongon...inte så förvånande eftersom både jag är närsynt som fasen och det var även deras far. 

Skulle själv behöva nya glasögon,det måste isf bli såna progressiva...måste ju kunna läsa ordentligt utan att titta över bågen hela tiden.

Igår var jag ute på en liten premiärtur med lilla Wilma. Träffade många som gratulerade mig till att åter bli mormor. En äldre dam trodde det var min bebis,fast å andra sidan så var den damen 90+ och hade säkert inte några nya glasögon på sig.

Jamen veckan i övrigt då? Påsken ligger ju framför dörren. Vi,jag och Sofie har funderingar på att åka till Nora och hälsa på,förutsatt att jag inte ska jobba...jobb går alltid före allt annat för min del.

Men vi får se...förhoppningsvis har Anders fått komma hem då.

Annars vete fasen vad som händer...skulle verkligen behöva ta tag i fönsterputsningen men jag känner absolut ingen lust med det...nåväl,så länge jag kan se ut så är det väl ingen större fara.

I början när jag flyttade in i den här lägenheten så drog jag ner persiennerna till kvällen eftersom det är sån insyn och jag kände mig iaktagen hela tiden...det gör jag inte längre,försöker bara se till att jag inte springer omkring halvnaken i lägenheten. Tur att jag har sånt bra mörkerseende när jag svischar upp på natten och ska till toan,för vem orkar tända några lampor då?

Men så jävla tråkigt inlägg detta blev...kunde lika gärna låtit bli att skriva något...jag jamlar bara känns det som...det finns massor av viktiga saker som hänt,och kommer att hända framöver...men det håller jag för mig själv. Iaf nu. 

I går brilljerade jag än en gång i köket,gjorde en stek på fransyska,himelskt god gräddsås,hasselbackspotatis och stuvade morötter. Det är en sån lycka att jag vet att jag kan göra god mat,det är jag så stolt över.

Det enda som jag inte kan göra riktigt bra,det är ugnspannkaka...men från att Joel ratat den värre än pesten så äter han iaf den nu...jag gör den inte så ofta,men jag tycker att den ändå är god fast den inte blir helt hundra.

Ja,men då säger vi så så länge!

Är så inihelvete trött på myndigheter,och då särskilt AF!!!

Har sagt tidigare och är helt övertygad om att AF i sin nuvarande form inte kommer att finnas kvar länge till,dom har spelat ut sin roll totalt!!

I dag känns det mest som om dom övervakar folk,ser till att man följer deras förbannade handlingplaner!!

Känns som om dom kan behandla en hursomhelst när man är arbetssökande/arbetslös!

Jag önskar jag hade möjlighet att bara strunta att vara anmäld som arbetssökande och klara mig utan dom!

Men nu funkar det inte så i verkliga livet...det spelar ingen roll hur man vrider och vänder på saker,det biter alltid en i arslet till slut.

Det som retar mig mest är att jag är så illa tvungen att åka in till Fagersta på måndag och anmäla mig som arbetsökande igen,min handläggare på AF har avanmält mig för att jag inte inkommit med nån handling i tid...att jag jobbade det datumet det skiter dom blanka fan i!

Det känns bara som man inte får någon hjälp av AF...det känns mer som dom utöver sin makt över arbetslösa...och dom kan styra och ställa med mitt liv hur dom vill!

Man kanske ska bli kriminell? Börja sno koppartak från kyrkor tex? 

Det enda jag önskar mig är att få jobba och stämpla dom dagar jag inte jobbar,varför ska det vara så jävla svårt??

För jobbar det gör jag,jag säger aldrig nej när jag blir erbjuden pass på min nuvarande arbetsplats...att inte det räknas som något gott i AF.s bok det begriper jag inte!

Jag vill ju jobba!!

Det finns dom som inte vill det,som hellre går hemma och stämplar och är nöjda med det...men jag vill verkligen jobba,kan jobba tills jag faller död ner bara jag slipper ha AF flåsande i arslet hela tiden!!

Så det är bara att ge sig iväg till Fagersta på måndag och stå med mössan i hand,bocka och känna sig så jävla förnedrad!!

Kanske ska börja kika lite på om jag kan ta tidig pension??

Det vore något,tänk att kunna ha möjlighet att gå vid tex 55 år? Nej men i det här landet funkar det inte så,man ska jobba ihjäl sig,helst falla död ner på sin arbetsplats...då spar man mest med pengar åt samhället!!!

Skönt att spy ut lite galla ibland...men det hjälper ju inte ett jävla dugg!

Ge mig ett jobb nu! Jag kan t.o.m jobba tills jag blir 85 år om det är det som krävs!!!

Tack och hej rutten leverpastej!!!

Livet är verkligen en underbar resa och glädjeämnerna överväger som tur är det som man knappt vill tänka på kan hända...men ändå..ibland så kan allt förändras på en endaste minut.

I lördags klev jag upp före kråkorna,dvs halv sex...började jobba halv åtta.

En lugn och en fin morgon.

På väg till jobbet gick jag och smålog och tänkte att idag är den dagen Moa och Aris lilla flicka ska komma till världen. Moa hade fått tid denna lördag för att komma in till förlossningen eftersom hennes vatten gått någon dag tidigare och hennes värkarbeta gått ner.

Satt i kassan när jag fick en helt otrolig akut oro i kroppen,och jag bad min kollega Eleonor komma och ta över kassan så jag kunde gå ut och röka.

Precis när jag står där så kommer Moa,Ari och Sofie i bilen.

Parkerar slarvigt och jag ser hur Sofie hoppar ut och kommer gåendes mot mig.

Min första tanke var att något akut hade hänt Moa,och jag går mot henne...jag ser hur hennes ansikte förvrids och hur hon börjar att gråta och säger"Mamma bli inte rädd nu,men Anders har fått en hjärtinfarkt"

Allt bara stannar upp,mina ben bär mig knappt och jag blir så fruktansvärt rädd och känner samtidigt att jag behöver kräkas.Jag går in igen och talar om till Eleonor vad som hänt.

M,A och S fortsätter mot Västerås och förlossningen. 

Jag ringer upp Nina direkt som berättar om att Anders har opererats efter en hjärtinfarkt och mår under omständigheterna bra.

Hon berättar vad som hänt,hon berättar hur hon fick göra hjärt-lung räddning på Anders.

Jag uppfattar inte allt hon säger,det känns som min kropp,mina sinnen bara stängs av och det enda jag hör är att Anders ligger på uppvak,och att allt ser bra ut nu.

Jag känner en sån enorm tacksamhet mot Nina,hon visste precis vad hon skulle göra när Anders tappade medvetandet..hon som är en av de coolaste människor jag känner, kämpade allt hon bara förmådde med att få liv i sin man..min son.

Jag blir alldeles varm i kroppen och fast det är en förbjuden tanke så tänker jag naturligtvis...vad hade hänt om inte Nina hört att Anders började låta på det sätt som han gjorde?Att hon förstod att reagera omedelbart?

Vad hade hänt om hon inte vetat om hur hon skulle göra för att igång Anders andning?

Hon räddade honom tillbaks till livet med sin kunskap och det finns absolut inget sätt någonsin för mig att tacka henne tillräckligt. Jag är bara så enormt tacksam att Nina fanns där,just då.

.

Mina kollegor säger åt mig att gå hem,och jag inser själv att jag absolut inte kan sitta i kassan på COOP.

Jag kräks när jag kommer innanför min dörr och det första jag gör är att väcka Joel och tala om vad som hänt hans bror.

Joel är helt förkrossad och han går inte att lugnas...jag förstår hans oro,och han nämner hela tiden sin pappa,och om vad som hände honom.

Han skakar i hela kroppen och säger att han inte kan sluta oroas förrän han pratat med sin bror.

Jag förstår honom. Och jag försöker visa mig stark och inte orolig,men det är svårt att slappna av fast jag nu vet att Anders är i den bästa vård han kan vara.

Med Anders fortfarande sövd och under uppsikt så sker en annan stor dramatik åt rakt motsatt håll från Örebro.

Moa,Ari och Sofie är i Västerås på förlossningen.

Moas värkar vill inte ta fart riktigt,dom är få och inte alls tillräckligt starka för att sätta igång värkarbetet.

När värkarna ändå gör sig påminda så går Wilmas hjärtljud ner från 146 till så lågt som 80-45 slag i minuten.

Förlossningsläkaren överväger kejsarsnitt och jag bara önskar att det ska ske så fort som möjligt.

Min oro för Moa går inte att beskriva,och jag bara gråter över allting och kan inte fokusera på någonting.

Ändå känner jag att jag kan vara något sånär lugn,hon är ju i den bästa vården,under total uppsikt och hon har Ari och Sofie vid sin sida. Sofie uppdaterar mig hela tiden med sms och samtal.

Det blir till slut ett akut snitt,Wilma föds 14,50 och allt ser bara bra ut både för Moa och deras nyfödda dotter.

Jag pratar med Moa och jag är så otroligt glad och lycklig av att höra hennes röst,höra hur lycklig hon är över att äntligen få hålla lilla Wilma i sin famn.

På kvällen ringer Anders,jag får äntligen prata med honom.

Han säger att han mår så mycket bättre...mycket bättre än vad han gjorde innan hjärtinfarkten.

Lyckan och glädjen jag känner då är så svår att beskriva,det går inte ens att sätta ord på det. 

Så slutet gott..allting gott.

Den dramatik,den oro,den rädslan,den känslan av maktlöshet som denna lördag förde med sig önskar jag att inger mor eller far någonsin ska behöva uppleva.

Jag hade kunnat göra exakt vad som helst för att skona mitt äldsta och mitt yngsta barn ifrån allt traumatiskt som drabbade dom och deras närmaste.

All värme och kärlek som jag fick ta emot från mina syskon, kollegor och vänner,alla telefonsamtal som gjordes denna lördag. Vet inte hur jag hade klarat mig utan er.

Då,mitt i stormens öga,när det kändes som hela världen rämnade,då fanns alla där som jag älskar,slöt upp och höll om mig med sin värme,sina tröstande ord..den enorma kärleken kommer att stanna kvar länge i mitt sinne och den fyller mig fortfarande med sån värme.

Ni vet vilka ni är.